olyckligt kär. Alldeles neka honom kan jag inte, men hur skull man nu bara sig åt? Carl Xenophon Strömling hade, som sagdt, ett godt och redligt hjerta och hans egen lycka gjorde honom ännu mera känslig för en annans olycka, som han af ofta upprepad erfarenhet visste att rätt bedöma. Han tviflade intet ögonblick på att Michaöl Jouhten var en i botten hederlig ung man, men han sjelf var alltför mycket köpman ända upp i fingerspetsarna, och att utläna penniogar utan minst tredubbel säkerhet, det var för honom en styggelse, Hjelpa ville han, men låna ut pengar ville han icke och det var detta förskräckliga dilemna, som påskyndade hans steg fram och tillbaka i den trånga kammaren. Slutligen tog han hatt och handskar och begaf sig ut, öfverlemnande boden åt sin bodbetjent; med skyndsamma steg ilade han utefter gatan, för att söka råd och bjelp i denna sin kuipa hos sin bästa vän, hos sin Agneta. Agneta Berg bodde på Biskopsgatan, inackorderad i ett för allt hos en hygglig, barnlös familj och Strömling hade icke långt att gå, för att hinna till sitt hjertas skatt. Snort hade han anförtrott henne hela historien och Agneta skakade betänkligt på huf udet, under det hon slog i den andra koppen kaffe åt sin käre Xenophon. — Det är verkeligen synd om den hygglige unge mannen, det måtte jag säga, men, hvad som meet förvånar mig, är den oväntade -underrättelsen om denna förlofning, hvarom vi alls ingenting ha hört men som lärer ega sin riktighet eftorsom herr Jouhten tagit så illa vid sig. Jag kan icke begripa hvem den lycklige månde vara;