ett lifligare deltagande från församlingens.sida. Frågan inleddes af Kyrkoherde Colliander (från Skåne). Tal. erkände att forsamlingens kraftiga deltagande i gudstjensten, som var af stor betydelse, lemnade mycket öfrigt att önska, synnerligast i de stora städerna. Lutherska kyrkans liturgi, som utgör en förmedling mellan den katolska och den reformerta kyrkans, var bäst genomförd i Sverige. Möjligen kunde dock den väl långa syndabekännelsen något förkortas samt den svenska psalmsången bringas något mer i öfverensstämmelse med den danska. Prosten Paludan-Miller lade äfven vigt på att församlingen deltoge i ordets tjenst, hvilket bäst, nästan uteslutande, kunde ske genom en rikhaltigare liturgi. Hvad psalmsången angår, varnade han sina landsmän emot -sång-kristendom, mot psalmer som blott ega stämning, men icke tillräckligt bekännelsetroget innehåll. Han önskade en liturgisk akt vid vigseln, ty kyrkans ord, ej prestens tal, bör utgöra det väsentliga vid den religiösa handlingen. Likaledes fordrade han en begrafningsliturgi, hvarigenom man kunde undslippa de olämpliga liktalen. Pastor Mau hade funnit ett vida kraftigare deltagande i gudstjensten från församlingens sida inom Sverige än inom Danmark. Den svenska gudstjensten har en stor förtjenst deri att den bibehällit trosoch syndabekännelsen. Deremot lade han eftertryckligt på svenskarnes sinne att de skulle söka få den gamla döpelseritualen tillbaka. . . Prosten Viborg fann det vara af vigt att liturgien blir verklig gudsdyrkan, ej ceremoniel. En kort syndabekännelse borde föregå gudstjensten, men så skulle forsoningen komma, och hvar fanns väl denna? Icke i predikan, ty den är ofta af mycket dålig beskaffenhet. Den borde finnas i altartjensten, från hvilken den oriktigt blifvit borttagen. Kyrkoberden d:r Bring (från Skåne) tog de svenska psalmerna i försvar mot de beskyllningar som uttalats. Svenska kyrkan eger mänga vackra psalmer — af t. ex. en Geijer, Franzen, Wallin —, likaså vackra melodier Dock medgat talaren att tempot i den svenska psalmsången är för långsam. Svenskarne skulle dock aldrig iom det kyrkliga vilja upygifva den enkelhet, den sasthet och det allvar, som bäst öfverensstämma med deras nationalkarakter. Andliga visor ega nog äfven svenskarne, men de begagna dem blott i hemmen, hvarest deras subjektiva karakter också mest är på sin plats. Frågan om missionens uppgift i nutiden och de nordiska folkens samarbete i denna riktniog blef, oaktadt den utsedde referentons fränvaro, föremål för en lång och liflig diskussion. De fleste talare syntes sluta sig till den af licentiaten Bloch uttryckta mening att en samverkan i detta afseende mellan de tre nordiska kyrkorna vore nyttig, och att denna samverkan borde betraktas såsom en begynnelse till gemensamhet härutinnan melJan hela kristenheten. En talare gjorde dock samverkan mellan Sverige och Danmark be103ude deraf, att det förra landet ändrade det aldeles Ferkerte som er ved det avenske daab. Biskop Grundtvig gillade icke tanken om någon forening meilan de nordiska rikena i fråga om missionen, emedan denna borde hvila på en allmännare grundval och ej taga hänsyn till mndre olikheter. Närmast på dagordningen stod frågan om Folkhögskolans betydelse under närvarande tidx. Ämnet inleddes af d:r Bergman hvilken såsom uppgift för folkhögskolan angaf: att fostra religiösa menniskor, att lutveckla karakterer, att undertrycka materialismen och den nya tidens sjelftillit samt att utbilda politiska egenskaper och patriotiska dygder. Prosten Puludin-Miller framhöll att folkhögskolan bör betraktas såsom ännu varande i sin begynnelse. Den bör bibehålla den prägel af kyrkligt hf, som den hittills haft. Det är ur detta lif som den leder sitt upphof. Hr Fr. Bajer varnade för att betrakta folkhögskolorna såsom kyrkoskolor. I Danmark är historia, i Norge samhällslära och i Sverige naturkunskap hutvudämne vid undervisningen; men det är i alla dessa fall gudomstankar hvari inblick lemnas. Den dernäst följande frågan om ÅIrvingianismen torde vi kunna sörbigå såsom icke varande af någon praktisk betydelse för vårt land. Diskussionen inskränkte sig för öfrigt mest till ett kritiskt bedömande af de skrittställen, i hvilka det tusenåriga rikets ankomst omtalas etc. Frågan om kyrkans förhållande till staten inleddes af en svensk, Konsul Ohlsen. Tal. ansåg kyrka och församling vara indentiska begrepp. Kyrkans styrelse borde derför väljas af menigheten. Det var det nuvar. förhåliandet mellan kyrka och stat, som gaf aniedning till de många embetseder, som nu äro ålagda presterna, till deras verldsliga förrättningar m. m. Dit var ock att bänföra de mindre goda förhållandena vid liturgi, vid dopformulär o. s. v. Hvad tal. berömde hos den svenska kyrkoorganisationen var det nyligen inrättade kyrkomötet, som dock borde oftare återkomma än nu är fallet. Den långt framskridna tiden hindrade att ämnet erhöll den uttömmande behandling, som annars otvifvelaktigt kommit detsamma till del. Åtskilliga talare afsade sig ordet Af nämnda anledning uteslöts äfven den sista punkten på programmet. Sedan på kyrkoherde Collianders förslag till medlemmar i nästa kyrkomöte, som om 5 år skall hållas i Stockholm, blifvit valde: kyrkoherde Grafström, pastor Beskow och häradshöfding Welin, afslutades det nordiska kyrkomötet med afsjungandet af psalmen Alt staaer i Guds Fadersbaand samt bön och välsignelse sramsagde af prosten Clahn. Kl. 3 e. m. hölls gudstjenst i Frue Kirke af pastor Brun från Kristiania och kl. 5 e. m. samlades 300 at medlemmarne till en enkel middagsmåltid. Bland skålar, som dervid förekommo, var en af pastor Bledel för svenska kyrkan, hvars nådegåfva var djupt allvar och strängt fasthållande vid det gamla, men hvars uppgift borde blifva att öppna sig för uppfriskande inflyte ser från brödraländerna. På svensk sida uppträdde kyrkoherde Bring och prof. Nathorst såsom talare. Antalet af mötesdeltagare utgjorde 900 personer, deribland 60 från Sverige och 80 från Norge. —— —se —— ——