och jordens konstituerande som gemensam egendom. Så länge kejsardömet bestod, var en explosion knappast måojlig; regeringen var stark, åtminstone af alla yttre tecken att döma, och ett uppror tycktes derför endast ha ringa utsigt till att lyckas. Redan efter den kejserliga armåns första nederlag vidtog emellertid Internationals törberedelser till att tillegna sig makten vid första gynnsamma tilltälle; ty föreningens organisation var färdig, och hon rådde ötver tillräckliga stridskratter för att kurna våga ett djerft steg. Organisationen är öfvervägande centralistisk. Den ledande komitn, vid hvars sida står ett generalråd, har som bekant sitt säte i London. Komitön ledes förnämligast af Karl Marx, och generalrådet består af c:a 30 personer. De mest framstående at dessa äro: M. T. Boon, F. Bradnick, C. II. Butteny, caihil, William Hales, Kolb, F. Lesener, B. Lucraft, George Milner, Thomas Mottershead, Charles Murray, George Odger, Pfauder, Ruchl, Sadler, Cowell, Stepney och William Towashead. Vidare de såsom korresponderande sekreterare fungerande medlemmarne: Eugene Dupont (Frankrike), Karl Marx (Tyskland och Holland), F. Engels (Belgien och Spanien), Hermann Jung (Schweiz), P. Giovacchini (Italien), Levy Maurice (Ungern), Anton Zabichi (Polen), James Cohen (Danmark) och J. G. Eccarius (Nordamerikas Förenta Stater). Herman Jung är president, John Weston kassör, George Harris bokhållare för finanserna och John Hafes generalsekreterare. Sjelfva föreningen är i det väsentliga delad i följande sektioner: den engelska (omfattande hela konungariket Storbritannien), den amerikanska (hela Amerikas landområde), den franska, den belgiska, den italienska och den tyska (omfattavde Schweiz och Tyskland); efter Isabella II:s fall upprättades en spansk sektion, och under sista tiden har upprattats en särskild sektion för Holland. I Europa finnes det endast två länder, som ännu äro uteslutna från Internationales agitationskrets, nemligen Sverige och Norge, hvarest den stora industrien och pauperismen — socialismens tvenne nödvändiga grundvalar — nästan alls icke finnas till. Icke heller bar Ryssland, hvarest det ätvenledes finnes få fabriksarbetare och der socialismens egendomliga afart, den Herzen-Bakuninska pibilismen, hufvudsakligen predikas för landtfolket, emedan denna lära går ut på grundegendomens upphätvande och fördelning, tills för kort tid sedan synnerligen kultiverats af den nya lyaksalighetens proteter; det tyckes likväl enligt ett i Monde meddeladt aktstycke, som är en adress från de ryska socialisternas organ till Kommunen, att de äfven här göra betydande ansträdgningar. Hvad slutligen Österrike angår, som saknas i den ofvannämnda listan, så bearbetas det jemte Ungern i all hemlighet, emedan regeriagen förbjudit Internationale såsom farlig för -staten. Internationale går strängt till väga vid intagandet af medlemmar. En och hvar, som värtvas till föreningen, måste framför allt vara förordad af en prötvad medlem; han mottager först ett kort, och sedan han under ett halft års förlopp, då han visat sig värdig föreningens förtroende och noggrannt inbetalt sina bidrag (i medeltal 5 fres om året), erhåller han medlemsdiplomet, hvilket tillika innehål ler ett aftryck af föreningens stadgar. Genom att mottaga och underteckna statuterna förklarar sig medlem enig med föreningen i dess syftemål och förbinder sig tillika att efterkomma alla de förordningar, som föreningen utfärdar. Medlemmarnes antal kan uppskattas till c:a 277 millioner (vi ha dock sett några af foreningens organer angifva det till 5 mill), af hvilka nära de två millionerna bo i Frankrike och England. Den ateistiska tendensen hos Internationale, på hvilken tidskriften med all rätt lägger mycken vigt, har isynnerhet framträdt i Paris, der den tilltalade många, som för öfrigt icke ville ansluta sig till föreningens principer. Likasom man i allmänhet hemtade sina förebilder från den stora revolutionen, så hade der äfven bildats en förening, hvilken kallade sig för De nya Encyklopedisterna och sökte att förbereda den revolutionära pånyttfödelsen genom en följd af populära skrifter. Den mest framstående bland dem var Ranc, själen i den encyklodepistiska kludben, som hvarje år utgaf en kalender, hvari meddelades redogörelse för de under det tförflutna året utkomna radikala verken och för den ytterligare utveckling, som de radikala teorierna fått. Den verksamhet, som utvecklades, var alldeles utomordentlig, och en sådan kalender eller Bilan lemnar en förklaarnde inledning till Kommunens historia. De nya encyklopedisterna skrefvo isynnerhet för den stora massan, och den utbredning, som deras skritter erhöllo, gör det lätt att förstå, huru det under Kommunen kunde visa sig ett sådant bat icke allenast till den katolska kyrkan och de katolska presterna, utan till kristendomen i allmänhet. Folkundervisningen spelade en stor roll i dessa skrifter; men det var den fria skolan som skulle upprättas, den ateistiska skolan. I Bilan sör 1868 framhålles triumferande, att den under kejsardömet mera realistiska undervisningen gjort, att radikalismen genomträngt hela samfundet. Undervisningsministern Fortoul hade för femton år sedan infört en reform, genom hvilken de klassiska studierna inskränktes, Och af danna anlaanino clraf PA