antaget. Litteratur. — Epikureen, Berättelse af Thomas Moore. Översatt at Lars Arnell. Andra upplagan. Örebro, Abr. Bohlin. Allmänheten torde med skäl vara förläggaren tacksam, som ånyo i en erkändt god öfversättning utgifvit denna förträlfliga skildring af en grekisk epikure, hvilken höll sig så nära som möjligt till stiftaren af denna filosofiska skola och icke lät sig dragas ned i dess karrikatyr, den endast sinnliga njutningen. I en fängslande teckning beskrifver epikuråen ein resa genom det mystiska Egypten, och man känner öfverallt slagen från skaldess eget varma, hänförda hjerta tränga fram genom den likväl ganska objektivt tecknade gestalten. Den lilla boken, som är utgilven i en prydlig yttre form, torde förtjena sin plats i hvarje bildad mans bokhylla, der för öfrigt Thomas Moore är en framstående gammal bekant genom sina såväl lyriska som berättande dikter. Den christelige Ethik, freemstillet af B. Martensen. Den almindelige Deel. Kjöbenhavn, Den Gyldendalske Boghandel. Det skulle vara oss kärt, om denna vår anmälan kunde fästa den bildade allmänhetens synnerliga uppmärksamhet på detta gedigna verk, hvilket i allo förtjenar det största afseende såväl för den tankerikedom hvilken finnes deri nedlagd, som tör den logiska skärpa i hvilken det föresatta ämnet är utveckladt, som ock för den behagliga form hvari utvecklingen är hållen. Läsaren må icke af titeln draga den slutsatsen, att han här har att göra med ett arbete af den art, att det blott för studieeller vetenskapsmannen är njutbart. Tvärtom, det är ett verk, i hvilket en hvar tänkande kan finna något tilltalande och för hans själ läskande, ty det är en rik och pröfvad ande, hvilken skådat lifvet och tänkt deröfver, som här meddelar sin betraktelse af verlden och lifvet, honom sjelf till inre bekräftelse och andra till undervisning. Och denna ande är en protestantisk prests, hvilken, om än starkt dogmtrogen, likväl med klar stämma uttalar sig för tankens och forskningens fribet, den der i sin ordning måste förutsätta det berättigade i tron på bekännelsetrons utveckling, och äfvenledes protesterar mot all tanke på verldslig makt åt kyrkan. Han säger: Staten skall icke låna sin autoritet af kyrkan, ty han är sjelf en gudomlig ordning, ehuru han skall väl bevara sitt sammanhang med kyrkan, med religionen; ty statens sista garanti ligger i religionen, ettersom sedligheten, sinnelaget måste i denna ha sin grundval. Hvad som här sagts om statens sjelfständighet, det gäller om hvar och en af verldslifvets kretsar. Hvarje föremål, som är grundadt i skapelsens hushållning och den menskliga naturen, skall utveckla sig etter sin egen natur, efter dess relativa autonomi, dess af Gud gifna sjelfständighet. Det skall sålunda icke blott finnas en kyrklig konst, en kyrklig vetenskap, utan konst och vetenskap ha äfven sin egen af kyrkan oberoende sfer. Det ligger i reformationens princip, att religionen skall fortfarande vara den högsta, den allt beherrskande, allt genomträngande makten; men dess herravälde skall vara andens; hon skall verka endast genom andens och ordets medel, till hvilka hon är hänvisad af Herren, hvars rike icke är af denna verlden. I sådana tider som våra, då man velat trampa religionen under fötterna (ej blott dogmerna) och med gudsförnekande ötvermod trott sig kunna upprätta en stat utan samband med religionen, är det vederqvickande att emottaga dylika sanningar från en protestantisk herde, hvilken sjelf förnekar kyrkans inblandning för ernäende af välde öfver staten, konsten och vetenskapen, men äfven lugat hänvisar derpå, att dessas yttersta grund dock är religionen, för hvilken kyrkan är ett medium. Ett dagblad, som måste egna sitt utrymme åt så mycket, kan emellertid icke lemna den uttömmande redogörelse för ett så betydelsefullt och omfattande verk som detta, som det borde få och hvilken väl ätven kommer att egnas det i någon af våra tidskrifter. Vi måste derför inskränka oss till blotta anmälningen. Det är dock med en viss grämelse, vi sett en svensk förläggare åtill kollisions undvikande annonsera, att en svensk öfversattning af biskop Martensens här anmälda nya bok skall med det snaraste utkomma. Vi kunna förstå och vi ogilla icke heller, att man öfversätter danska romaner eller i allmänhet folkskrifter, hvilka äro beräknade för den stora massan och i allmänhet ha en blott tillfällig utbredning, i det de vissna efter några få solhvarf. Men att ett sådant verk som det itrågavarande, afsedt endast för de bildade och säledes i sig sjeltt inskränkt till en krets af läsare, tör hvilka dauskan icke kan, eller åtminstone icke bör vara främmande, hvilket dertill måste vara frukten af mångåriga studier och betraktelser, — att ett sådant verk skyndsamlingen öfversättes till svenskt språk, det är att beröfva såväl författaren. som den danske förläggaren, hvilken nedlagt stora kostnader på utgifvandet i original, en ersättning för arbete och spekulation, som är deras rätttåugna egendom. Vi kuuna ej benämna ett sådant förtarande annorledes, än såsom legaliserad litterär plundring, och hoppas, att lagen en gång, och detta snart, äfven i vårt land må beröfva dylika handlingar, det skydd, de allttör länge haft, då det gällt vetenskapliga eller dyrbarare arbeten. ehuru vi