sta vapenbragd f. f. g. efter den trade skädespelerskans återkomst från Norge. LA —Ll — ö Frän Utlandet. Diskussionen inom franska nationalförsamlingen angående nationalgardets upplösning synes i sjeltva verket ha varit vida våldeammare, än hittills ingångna telegrammer angifvit. I Tyskland, der man tyckes vilja begagna alla möjliga skäl för att kunna bibehålla ockupationen i Frankrike i dess närvarande stallning, begagnar man äfven Thiers oförsigiga hotelse med att afgå såsom sörevänning att förklara Frankrikes framtida ställning så osäker och sväfvande, att Tyskland måste hålla qvar sitt öfvertag, för att kunna vara förvissadt om att få sin krigsskadeersättning utpressad. Iäraf måste ovilkorhgen följa, att bitterheten mellan Frankrike och Tyskland ytterligare ökas, så att den öppna brytningen emellan dem ej kan vara annat än en fråga om en tid och allianser. Det är beklagligt att så är, men det är ett faktum, som innebär ett allmänt osäkerhetstillstånd, hvilket utgör för hvarje folk en maning om att se sig för och värna om sitt oberoende, sin oafhangighet. . För att återkomma till nationalförsamlingens diskussion om nationalgardets upplösning, så meddela vi här efter ett telegrafiskt reterat till Tmes följande: General Chanzy föredrog utskottets förslag, som tillstyrkte nationalgardets omedelbara upplösning. General Pelissier (tillhörande minoriteten inom utskottet) höll ett tal, hvari han ville bevisa, att det icke var lämpligt eller försigtigt att skrida till en omedelbar upplösning. Han påpekade faran af att försöka afväpna nationalgardet — en handling som kunde, sade han, påskynda en kris och leda till nya förvecklingar inom landet. Vicomte Meaux höll ett tal, hvilket emottogs med lifliga applåder af högern och täta afbrott från venstern. Han sade, att nationalgardes-institutionen var otörenlig med den fria utöfningen af allmänna omröstningen, och han sökte bevisa, att gardet ej utgjerde en styrka af något värde mot utländsk fiende. Han begärde en omedelbar upplösning och motsatte sig hvarje tanke på att uppskjuta åtgärden. Thiers medgaf, att de åt nationalgardet anförtrodda vapnen voro på några ställen i dåliga händer och att de måste återtagas, men det skulle, sade han, vara mycket orätt att visa misstro mot nationalgardet i dess helhet. Tal. erkände nödvändigheten af gardets omorganisering, men påstod, att det skulle vara omöjligt att göra sig helt oeh hållet af med detsamma. Kostnaden i att låta vaktgöringen i de stera städerna bestridas af linien och gendarmeriet ensamma skulle vara ofantlig och omöjlig att bära. Det borde uttalas såsem princip, att en stad skulle sjelf bestrida ordningens upprätthållande, men tal. ville icke, att hvarje valman skulle vara beväpnad. Församligen borde öfverlemna åt regeringen att handla efter bästa öfvertygelse och gifva henne full frihet att välja det rätta ögonblicket tör att afväpna nationalgardet, ty det skulle blott oroa landet, om församlingen ålade regeringen såsom en ovilkorlig skyldighet att handla genast. Med afseende på de färzågor. som högern uttalat, förklarade tal., att ban på sin ära och inför historien ville ansvara för ordningens bibehållande. Andan inom armen var förträfflig; alla de stora städerna hade stark garnison, och lugnets störande var omöjligt. Regeringen ihade alla medel i sin hand och var fast besluten att skoningslöst krossa hvarje försök att störa det allmänna lugnet. Men det var af vigt att undvika äfven det minsta obehag på grund af den inverkan det skulle utöfva på landets kredit. Derför motsatte sig tal den af utskottet tillstyrktar godtycklige och hänsynslösa åtgärden. Men, tillade Thiers, om också möjligheten af den materiela ordningens störande kan undvikas, måste man likväl beklaga det moraliska obehag, som åstadkommes genom partilidelser och söndringar. Hutvudändamålet och den ledande tauken för hans politik var att förhindra det ena politiska partiet från att angripa det andra. Thiers afbröts ofta genom utbrott från högern. Vändande sig till medlemmarne af detta parti, uppmanade han dem allvarligt att hysa aktning för sig sjelfva genom att hysa aktning för den man,som de valt, buru föga de än kunde nu understödja honom. Då afbrotten från högern blefvo mycket våldsamma, slöt Thiers sitt anförande med orden: Det är sant, att jag i vissa punkter icke öfverensstämmer med församlingen, men jag kan icke smickra. Jag måste öppet säga eder min åsigt. Jag fruktar att, efter de utbrott som förnummits från en viss del af församlingen, det förtroende, som förut hystes till mig, nu är rubbadt. Jag vet, hvilket beslut som påtvingas mig af det skådespel, hvartill jag nu varit vittne. Jag har ej någonting annat att meddela församlingen. Thiers tal emottogs med starka hurrarop af venstern och följdes med en längre ihållande storm under flera minuter. Derpå framkom general Ducrot med sitt af oss förut omnämnda bemedlingsförslag, som med 488 röster mot 154 antogs af församlingen. Sigcle och Peuple betrakta delta omröstningsresultat som ett nederlag för högern och se i den storm, som betecknade sammanträdet, nya skäl för att upplösa församlipgen. Denna tanke på nationalförsamlingens upplösning synes vara lifligt omtattad af venstern. Gambetta har tillochmed framkommit med ett förslag härom, så lydande: Eftersom, förutom lösningen af frågan om fred eller krig och dermed sammanhängande omständigheter, nationalförsamlingen på grund af sitt ursprung och sin sammansättning, hvarken kan besluta eller upprätta någonting; eftersom de olika partierna och meningarne äro representerade i sådana numeriska proportioner, att det är omöjligt att skapa en varaktig och effektiv regeringsmajoritet; eftersom församlivgea i ett sådant sakernas tillstånd sannolikt skall öka och beständiggöra en allmän missbelåtenhet samt föröda sin tid på häftiga och gagnlösa diskussioner ; eftersom ej någon kompromiss år möj— 12— 1 2. 2.