hans toddy och, under det hon såg på den, smackade imed de fylliga läpparne samt gjorde små knappt märkbara rörelser med singrarne som höllo sockret, rörelser hvilken hvilken den, som det ville, kunde anse för de näpnaste slängkyss-ungar. Hon betraktade fortfarande sin granne, Calle Strömling, som var inbegripen i ett lifligt samtal med herr Wäderberg, och således icke hade tillfälle att besvara de ömma blickarne ur Agneta Bergs vackra ögon. Hon var för öfrigt ett ganska hyggligt fruntimmer i den obestämda åldern omkring trettio år; som gammal mamsell betraktad hade hon mer än vunligt godt lynne; godt hull och god aptit, ett lagom mått afundsjuka på sina yngre medsystrar och ett litet kepital af sextonhundra rubel silfver, på hvilket räntan efter hennes oeftergifliga förmenande borde utgöra jemt hundra rubel, ett påstående som Calle Strömling, i trots af all sin svaghet för det täcka könet, obevekligen bestred och förklarade att det aldrig i lifvet kunde göra mer än nittiosex rubel, beräknadt efter sex procent, hvilken procent likvisst vore alldeles oerhörd i tider sådana som dessa. Detta hade nu utgjort ott skämtsamt trätoämne dem emellan i flera år, eller under hela den tid som Agneta Berg hade haft sina pengar placerade hos firman C. X. Strömling. Vi äro kanske skyldiga våra läsare den upplysningen att Calle Strömling hade i dopet, utom andra förmåner äfven erhållit namnet Xenophon, ett namn, som dock på intet vis föranledt honom att göra närmare bekantskap med sin ryktbare namnes Anabasis. — Ja, min käre Xenophon, som Wäderberg oftast