och Carey jemte andra ledare, och massan helsade dem med väldiga hurrarop. En polisinspektor framträdde och fåste uppmärksamheten derpå, att mötet var olagligt; men Smyth brydde sig ej derom, besteg trappan till monumentet och började ett tal med orden: Medborgare, vårt första mål är lugn, hvarpå han utvecklade, att det var af vist för honom att undersöka, huruvida dylika möten vore lagliga. IIn polistjensteman gick nu fram till talaren tör att varna honom; men massan trodde, att han ville häkta Smyth, och ref ned honom från trappan. kn stark polisstyrka, som stod i ordning i parken, skyndade sin chef till undsättning och högg med sina battonger in på massan. Nu följde ett allmänt slagsmål. Polisen gjorde flera angrepp, och hopen kastade sten på densamma. Omkr. 200 polisbetjenter stredo mot tusenden. Folkmassan trängde nu fram till v. konungens palats, der prinsen af Wales uppehöll sig, och man hörde ifrån alla håll upproriska skrik. Något angrepp på byggnaden gjordes lyckligtvis icke. Omsider lyckades man att få folket ut ur parken. Hopen begaf sig nu till kajen och inrusade i de hus, der man flaggat till prinsens ära. 50 sårade fördes efter stridens slut till Stephanshospitalet; men antalet af de sårade, som kunde komma hem, är betydligt större. De engelska tidningarne, som innehållit de vidlyftigaste och mest entusiastiska skildringar öfver den hyllning, för hvilken prinsen varit föremål i Irland, framställande den som ett bevis på folkets försonliga stämning, ha en något skamflat uppsyn, och prinsen af Wales har sjelf skyndat att begifva sig tillbaka till England igen.