blir nöjd och belåten, innan han ånyo me förnöjd min skall framstöta sitt ugland fo over I Den inför krigsrätten i Versailles fram lagda officiela rapporten om JIenri Rochefor har i det väsentliga denna lydelse: Hr de Rochefort, litteratör, hade redan ådragi sig allmän uppmärksamhet genom talrika artikla och kritiska uppsatser i tidningarne, och genom några teaterpjeser af en ny karakter, samt blef po: pular, då han år 1868 grundade Lanterne och der. efter blef den ifrigaste kämpen för det revolutionåra partiet. Hans namnkunnighet härleder sig från denna tid, och de händelser, som beledsagade Victor Noirs död, ökade hans popularitet och gjorde honom till ledare för ett parti eller bärare af en fana, kring hvilken samlades alla elementerna för kampen mot den bestående myndigheten. Återvald till deputerad året derpå af 20:de arrondissementet, blef Rochefort gunstlingsrepresentanten för denna klass af pariserbefolkningen, hvars dåliga instinkter han smickrat och hvars böjelser att uppresa sig emot myndigheten han uppmuntrat, och på grund häraf valdes han till medlem af den nationala försvarsregeringen. Under belägringen af Paris, midt under alla de svårigheter, som hufvudstadens cernering åsamkade den nationala försvarsregeringen, skilde sig hr Rochefort, som alltmera gjorde gemensam sak med det revelutionära partiet, från sina kolleger i regeringen, hvilka vägrade att lemna sitt bifall åt en andra regering, Kommunen, inom en belägrad stad. Genom denna handling förklarade han sig öppet som anhängare af Kommunen, och omedelbart efter fredspreliminärernas antagande afgick han från sin ställning som deputerad, sägande att hans uppdrag var slut, och drog sig tillbaka till Archachon, der han angreps af en svår sjukdom, och var knappast konvalescent, då händelserna af den 18 Mars inträffade. FA I början af April åtog han sig dock ledningen af tidn. Mot dOrdre, hvilken, sedan den undertryckts af general Vinoy, militärbefälhafvare i Paris, omedelbart efter Kommunens utropande börjat åter utgifvas. Han anlände till kampens skådeplats d. 8 eller 10 April. Ifrån detta ögonblick gaf Rochefort, som ej längre erkände något återhäll, fritt lopp åt sitt hat till den regelbundna regeringen ; han kände icke, sade han, någon af dessa män, som utan uppmaning tvingat sig på Paris och ställt sig i spetsen för den revolutionära rörelsen; han strödde sina qvickheter öfver några af dem, men han var med de upproriska, han var med Kommunen; han uppmuntrade den till principen i alla sina artiklar, på goda skäl troende, att det inflytande han förvärfvat skulle skydda hans person mot de chefer, som han angrep. Man lyssnade till hans råd, fastän de gåtvos indirekt i hans tidning; hans medverkan är tydlig, fastän förställd, och en hvar af Kommunens handlingar tyckes helt naturligt härflyta ur en föregående artikel i Mot d:Ördrs. Allmänheten uppskrämdes genom de besattaste rykten; och det eländigaste förtal riktades mot chefen för verkställande makten, ministrarne, kamrarne ock våra generaler. Då ledaren af Mot dOrdret fann, att folkets stämning var beredd för alla slags excesser, framkom han med tanken att såsom repressalie förstöra Thiers hus; han omtalade de konstskatter det innehöll och hänvisade äfven på andra ministrars boningar. Han återkom ständigt till denna tanke, och d. 17 Maj uppmanade han i rättvisans namn folket. att bränna upp det monument, som kallasKonsulatets och Kejsardömets Historia; kortligen, han applåderar dessa handlingar af vandalism. Han uppmanade ej till Vendomekolonnens förstörande, men han gillad dekretet derom och uttryckte sin belåtenhet den dag, då skändliga händer begått detta dåd. Dittills hade kyrkans skatter vördåts. Kommunens uppmärksamhet fastades på dem af Mot dÖrdre, och då hufvudredaktören förebräddes för denna nya uppmaning till plundring, svarade han med att uttrycka sin ledsnad öfver, att han ej kände några andra, som han kunde utpeka. Han begär förstörandet af Försoningskapellet öfver Ludvig XVI och uppmanar till att bemäktiga sig kronjuvelerna, hvilka befunno sig i bankens ego. Kortligen, sedan Rochefort inlåtit sig på en väg, som måste leda till ytterigheter, kommer han slutligen till att föreslå mord. På samma sätt som han förut utpekat Thiers hus och kyrkans skatter, utpekar han nu för mördarne le olycklige gisslepersoner, hvilka hela Frankrike nnu sörjer. Kommunen diskuterade sitt dekret om isslepersonerna. men ryggade tillbaka för dess omelelbara tillämpning. Då erinrade hr Rochefort dem sin tidning om, att vedergällningens stund var inne. inligt vårt förmenande måste han mer än dela anvaret för dessa förfärande dåd med deras utöfvare. den då Kommunen mäste böta för sina synder, blef äl Rochefort då qvar i kretsen af dem, som han pphetsat till fanatici? Nej, han öfvergaf dem, förladde sig, antog ett falskt namn och flyktade. Men ittvisan grep honom, och han åtalas nu för: 1) att afva fortsatt utgifvandet af en tidning, sedan den spenderats; 2) att ha utbredt falska underrättelser ed elak afsigt, hvilka voro af natur att störa det T: llmänna lugnet; 3) att ha ypphetsat till borgerligt Jrig genom att beväpna eller drifva medborgare till t beväpna sig emot hvarandra, till att sprida förlelse, anställa massakrer och plundringar i staden aris; 4) att ha varit medbrottslig i uppmanande till rsök att förstöra enskild egendom; 5) att ha uppRe anat band eller organiserade trupper till att plunG. a kyrkorna; 6) att ha uppmanat till mord. L: Det är just ett vackert syndaregister I so. inne litteratör beskärts; men är någon I mi rtjent af ett sådant, så är det denne samh. uslöseaskribler, öfver hvars hufvud Frankri12 28 olyckor hvila tunga. Ca — — Ho Enl. Sidele lära flera medlemmar af he tionalförsamlingens höger hafva för assigt ; föreslå, att de från orleanska prinsarne I år nfiskerade egendomarne skola till dem återAn 801 ilas.