sitt förfarande — och dessa voro ätminstontill en del sådane, som de af Ins. anförda — när de icke mottogo anbudet om att till riks dagsman för sin valkrets erhålla en så utmärk personlighet som Monrad. Att vi icke sär skilt redogjorde för dem berodde derpå, att v i allt fall ansågo dem vara utan betydenhe vid jemförelsen med det stora motskälet Monrads politiska naturgåfvor och hans erfa renhet i statsmannavärf. Låtom oss emellertid närmare granska de anförda skälen! Motkandidaten, hr Ulstrup, var kött aj väljarnes kött och ben af deras ben, säger Ing. Detta vill, när man afkläder tanken dess bibliskt-poetiska omhölje, säga att Ulstrup var infödd Helsingörsbo. Häri låg otvifvelaktigt en skiljaktighet mellan honom och Monrad, men kan verkligen en sådan tillfällighet som födelseorten här få gälla såsom vigt i vågskålen? Det förhåller sig i Danmark såsom i Sverige att hvarje riksdagsman representerar folket i sin helhet och ej blott den kommun som sändt honom, och för Danmark är det af ringa betydelse huruvida det är genom helsingörskt kött eller icke som dess väl främjas. Äfven Monrad var dessutom ej personligen obekant med och för Helsingör, i det — såsom han vid profvalet upplyste — den tidiga barndomens minnen och ministeriel verksamhet fästade honom vid staden. Män sådane som han ega för öfrigt särskilt medborgarerätt öfverallt inom sitt fosterland. Men Monrad är skuld till Danmarks olycka, till skilsmessan från Slesvig, menar Ins. Det kan vara skäl att höra hvad Monrad sjelf vid valtillfället yttrade om denna sak. När man vill vid mitt namn binda den stora förlust, som Danmark lidit, så är det mödan värdt att granska beskaffenheten af detta band. Om en eller annan stormakt kommer och säger: Jag önskar erhålla Jutland, skulle då ni, som här ären tillstädes, säga ja dertill, eller skulle ni säga, att det vore riktigast att strida för Jutlands försvar. (Många röster: ja! ja!) Nåväl, men om ni sedan efter en ogynnsam strid blefve tvungne till att afstå ej endast Jutland, utan också Fyen, skulle ni då med rätta kunna säga att anledningen till Fyens förlust låg hos den man, som blifvit ställd i spetsen för striden. Vore det ädelt att samma folk, hvars medlemmar alla sem en hade ropat att det ej ville asstä från Jutland, nu kastade skulden för mot gången öfver på den man, hvilken gått främst i striden? Efter vårt förmenande ega de ord, som Monrad här yttrat, mycken sanning. Begick han något fel, egde han dock hela den frisinnade dolvu af befolkulngen och ej minst de väljare, som nu försmätt honom, till medskyldige. Det passar sig då ej för dessa att slunga en dylik förebråelse emot honom, ty att han gick i spetsen och ej stod i ledet, hade helt enkelt sin grund i de rika gätvor, han af naturon undfått. För öfrigt få vi fösta Ins:s uppmärksamhet på, att man i Danmark ej vill erkänna att Monrads delaktighet i 1864 års tilldragelser utgjort anledningen till att han nu dukat under i valstriden. Hans till formen milde, men i grund och botten bittre, motståndare, Dagbladet, påminner om, just för att visa det Begivenhedorne i 1864 ikke afgive den rette Forklaring af Stemningen imod Monrad, att när denne, efler att hafva frånträdt ein ministerportfölj, återvände till representantkammaren, blef han återvald flere gånger i sin gamla valkrets samt att det faldt intet Menneske ind, at han kunde uddreres paa Kigzdagen?. Detta skedde ändå medan såret var öppet och blödande, medan landets stora olyckor voro i friskt minne! Återstår nu att skärskåda Ins:s tredje skäl, eller Monrads egenskap af Bondeven, såsom anledning till förkastelsedomen öfver honom. Men dessförinnan måste vi söka betaga Ins. den förundran han hyser öfver att vi kunnat förbise en så vigtig omständighet, då vi likväl sjelfve skulle Åvara ganska bondefientligt sindade. Vi veta oss aldrig hafva gjort oss skyldige till missaktning af arbetet i någon form, och således ej heller af jordbruksarbetet. Den som ej hyser aktning för arbetaren, har derigenom brutit stafven öfver ig sjelf. Vi hafva, det är sannt, med skärpa upprådt mot de egennyttiga försöken af en mängd ällmogerepresentanter inom Andra kammaren itt upphäfva indelniogsverket, och komma väl ilven framgent så att göra. Men Sveriges rustoch rotehållare utgöra ej ensamme Sveri5es allmoge, och ännu mindre kunna de foras representanter uttömma det begrepp, som igger i namnet vallmoge. För öfrigt ba vi nedgifvit att det egoistiska i deras handlingsätt icke är af alla bland dem insedt, och vi iro villige att erkänna det upphofsmännen till letta försök att på andras axlar ölverflytta en örda, som man sjelf är pligtig att bira, lika alrikt äro klädde i herrerock som i bondeacka. Riktigheten af Ins:s anklagelse kunna i således ej vidkännas; bondefientlighet hos n publicist vore mer än ett brott, den vore n dumhet. Huru förbåller det sig emellertid — för tt efter denna episod fortsätta behandlingen f vårt egentliga ämne — med Monrads anlutniog till det parti, som helt oberättigadt ) Denna tidning utkastade t. ex. förlidet år id krigets utbrott de gröfsta beskyllningar mot )anmarks regering på grund af, att den ej genast w Danmark kasta sig in i striden! — — — —-— — — — LO PA dd 8 MM AO —.) HH —— — — P2 Do me soc