lemna sig sjelf i någonderas våld. En sådan ställning kan i längden knappast vara värdig, eller ens säker. Men hr Thiers är dock i stånd till att spela den roll, som skulle bäst ans: å en oansvarig suverän; och det är för den skull som ett stort parti inom församlingen vill bekläda honom med presidentskapet i republiken, hvilket befullmäktigar honom att utse ett kabinett, som ensamt borde bära bördan af församlingens opposition, lemnande statena chef okränkbar och ur stånd att handla orätt, såsom det beter i Englands författning om dess drottning. Kortligen, man vill, att församlingen skall afstå ifrån sin suveränitet till Thiers samt sätta honom i stånd att uppl;sa henne, när han så skulle finna för godt. Men ett dylikt steg skulle afgöra öfver några af just de frågor, för hvilkas lösning församlingen och hr Thiers sjelf synbarligen rygga tillbaka; ty det ertordras en lika stor ansträngning att tillsätta en oansvarig och oafsättlig president som att välja en konung, och partierna ha ännu ingalunda uttalat sitt sista ord ang. en republik eller en monarki. Thiers skapade i Bordeaux en enligt hans åsigt fördelaktig sakernas ställning, för att under de då rådande förhållandena kunna återställa enhet och harmoni. Men denna sakernas ställning var till sjelfva sin natur provisorisk. Den var en vapenhvila mellan partierna, stödjande sig på ömsesidigt öfverseende och kompromiss. Att en sådan vapenhvila då var möjlig och allt hittills befunnits praktisk, kommer sig endast deraf, att intet parti ännu kännt sig tillräckligt säkert om sin egen styrka, för att kunna kasta sig in i en afgörande kamp. Det har aldrig funnits, och det finnes icke heller nu, något, som hindrar en man eller ett parti från att uppresa sig inom församlingen och anklaga Bordeauxöfverenskommelsen samt föreslå den omedelbara lösningen af den stora fråga, som alla partier ha närmast hjertat. Men om förslaget kom från ett parti, skulle det helt säkert drifva alla de andra partierna emot det. De moderata republikanerna skulle icke allenast ha emot sig monarkisterna af alla färger, utan äfven de mera framskridna republikanerna, de radikala och kommunisterna. Det är visserligen sannt, att Thiers vid alla stora tillfällen beherrskat ett stort antal röster; men detta var endast Thiers såsom representant för en neutral och provisorisk politik — såsom en herrskare hvilken skulle förlänga interregnum och ajournera alla vitalfrågor — som kunna inneba denna statsstol, hvilken hvarje parti ämnat för en person efter dess eget val. Det finnes också många andra frågor förutom den om regeringsformen. Fara kan uppstå trån så många och så olika håll, att äfven den hänsynslösaste partigängare måste rygga tillbaka från ansvaret att ge signalen till en kamp. Den finavsiela jemnvigtens återställande, armöns omorganisation, Algeriets lugnande, reform i civillagstistningen och den nya riktningen för handelspolitiken, se der ämnen som en provisorisk regering borde kunna uppgöra. Men Thiers har på alla håll hindrat utvecklingen och hejdat framåtskridandet. Häraf kan äfven oro och fara uppstå. Thiers hoppas att snart förmå församlingen att ajournera, i det han hoppas att under denna tid kunna bringa reda i åtskilligt. Men de vigtiga ärendena kräfva församlingens närvaro, och då Thiers häri ej kan enas riktigt med församlingen, så måste brytning följa på brytning, tills tålamodet slutligen brister endera parten. Journal des Dåebats angriper förslaget om att bestämma någon vises tid för Thiers maktutöfning. Tidn. förklarar, att det skulle vara löjligt att tro, det Thiers kan utnämnas till oatsättlig president med ansvariga mini strar, och att dessa ministrar kunde afskedas, under det Thiers skulle förbli qvar vid embetet. Bladet säger till sist, att nationalförsamlingen skall fortfara med att bestå, så länge den anser det nödigt att tullständiga sitt lagstiftningsoch organisationsvärf, och att Thiers skall törbli Verkställande maktens chef, så länge som enighet skall råda emellan honom och nationalförsamlingen. Såsom läsaren finner, hänger ännu ett oroligheternas svärd öfver Frankrike. Som bekant, har Thiers äfven i fråga om den yttre politiken visat sig tillhöra en öfvervunnen ståndpunkt, särskilt hvad angår Italien. Den italienska pressen har med anled