stående att äfven jordtorparnes ställning Skulle under det sista tjugotalet ha blifvit i någon väsentlig mån förbättrad, så äro vi dock fullkomligt ense med honom deri, att det verksammaste medlet för att komma till en någorlunda lycklig lösning af ifrågavarande samhällsproblem ligger mindre i en arbetets omorganisation än i en omskapning af arbetarens sinnelag. Må derföre den uppfostran, som bestås dennes son, i första rummet gå ut på att ingifva honom en varm pligtkänsla och ett klart medvetande deraf, att han at samhället ej har mer än en fordran, och denna heter — uppfostran. Har staten inlöst denna förbindelse på ett sådant sätt, att den unge arbetarens anlag fått sin tillbörliga utveckling och rätta riktning, så har den ock fullgjort sin egentliga skyldighet; hvad ban gör deröfver till arbetarens skydd och hjelp bör endast anses som ett tillfälligt inskridande, föranledt af någon allvarsammare rubbning i de normala förhållandena. Allt annat skapar indolens och anspråk, som blott framkalla nya sådane. Må arbetaren tidigt inse, att han sjelf bör vara sin lyckas smed, och att om han hjelper sig sjelf, så skall Gud bjelpa honom, Må han tidigt lära sig inse, att hans rättigheter stå i ett noga afmätt förhållande till hans skyldigheter. Hvart en uppfostran leder, som ej bibringar dessa sanningar, derom vittna de under året timade sorgliga inre striderna i Paris. Om medlet att skapa en sådan arbetarebefolkning äro vi ock i hufvudsaken ense: det heter — hopp. Med den dystra utsigten för ögonen, säger Samtiden lika sannt som varmbjertadt, att, arbeta hur mycket man vill, slutligen falla fattigvården till last, mattas snart krafterna, och de redligaste bemödanden qväfvas af förtviflan. Det fordrades för arbetaren oundgängligt en hjelp utifrån, en vänlig hand, som icke nöjde sig med att peka på målet utan äfven understödde de första stegen i den rätta kosan. Denna bjelp har icke uteblifvit. I det sista uttrycket kunna vi deremot ej obetingadt instämma, såvida dermed menas att ingen annan hjelp finnes än en penningeanstalt, hvars inrättning är sådan, att man genom smärre årliga insättningar slutligen lyckas att bereda sig en viss pension. Enligt vår åsigt kan man gå ett steg längre. För arbetarens egen skull och för att så småningom kunna åstadkomma en förminskning af den ständigt tilltagande fattigskatten, borde större eller mindre husbond-föreningar bildas, inom hvilka man skulle förpligta sig att ej antaga någon tjenare, som ej medgåfve, att vissa procent af lönen finge insättas i någon ränteförsäkringsanstalt. För en duglig dräng utgör lönen numera ej sällan 100 rdr och 5 rdr i städja. Insättes från det 18:de till och med det 29:de året hela denna städselpenning samt t. ex. 8 9, af lönen eller 8 rdr, så skulle insättaren vid femtiofem år ha en årlig penkion s omkr. 140 rdr. Insättes åter för en pig ån samma ålder och under lika lång tid her eadja, vanligen utgörande 3 rdr och lika my LX af hennes lön skulle hon vid nyss angifna ålder ha omkring 70 rdr i pension. Dessa insättningar borde naturligtvis alltid ske med förbehåll att det insatta kapitalet återfås i händelse insättaren skulle dö före fyllda 55 år. Man invänder, att praktiska svårigheter möta vid tillämpningen af detta förslag, men att desse äro långt mindre, än mången inbillar sig, är lika säkert. Lill invänningen att sådane insättningar skulle för mången ej blifva fruktbärande, alldenstund förbindelsen till sådane naturligtvis komme att förfalla med ombyte af husbonde, svara vi, att man känner ej vår allmoge rätt, om man tror, att arbetaren, sedan han en gång sett sakens nytta, — men detta fordras — och sedan unsättningarne väl börjat, skulle genom uraktlåtenhet af vidare insättningar vilja förminska frukterna af det redan insatta. Sådant skulle visserligen inträffa men sällan, då man besinnar att tjenaren alltid kommer att anse dessa insättningar som en ogulden lön, på hvilken han får vänta, men hvarifrån han på intet vis vill afstå. Man skall tala om svårigheterne att vid afflyttningen till andra orter få insättningsbeloppet öfversändt till behörig ränteanstalt. Må man blott underrätta tjenaren om tillvaron af postanvisningar, och denna svårighet skulle försvinna. . Hvad de ogifta angår, så felas för idsns realiserande intet annat än ett lofvande och varmt intresse från husböndernas sida samt att insättningarne till en början åtminstone skola bli obligatoriska. Detta tvång vore enligt vår åsigt den yånliga handen, om hvilken Samtiden talar. Huru kan man vänta att våra tjenare på sin ringa bildningsgrad, utan begrepp om möjligheten af ett sådant resultat som lifränteanstalternas och utan att ännu ha sett någon af sin klass såsom en så beskaffad pensionär — hur kan man tro, säga vi, att en tjenare skola taga initiativet i denna sak! Vi äro så mycket som någon vänner af trihet och sjelfbestämningsrätt äfven för tjenaren, men är man arbetarens vän till mer än namnet, vill man skapa honom en sorgfri ålderdom, vill man i roten angripa det onda, som hotar oss från ett alltmer öfverhandtagande proleteriat — då må man ej sky tillbaka för att använda det vänliga tvångsmedel vi föreslagit. Hvad statoch jordtorpare angår, så blir det naturligtvis svårare för dem att ingå på ett sådant afdrag, men besinnar man, att dessa . SRA