dessa, suffiettdroska, är inköpt at en bland våra yngre mest anlitade läkare, rullandet af dess hjul skall helt säkert mången gång väcka glädje hos den på plågans läger qvidande sjuklingen; måtte den för honom så sällan som möjligt bli en moderniserad Charons färja! Innan vi nu tvärtöfver fältet bege oss till jagtpaviljongen och den der bredvid anordnade utställningen af produkter af skogshushållningen stanna vi ett ögonblick invid den närbelägna vattenbutiken. Det är rask omsättning vid disken och just som vi lyckats tränga oss fram och framställa vår blyga begäran om ett glas vatten och saft, höra vi en annan röst som begär en äflaska seltersvatten. — Må det veere Saft ogsaa, spörjor den munviga danska Opvarterinden. Hon får ett bleklagdt, svenskt nej till svar... vi vända oss om och finna framför oss prins Oscar, hvilken, enkel och anspråkslös som alltid, under sin vandring på utställningsfältet stannat vid butiken och nu genom en af sina kavaljerer låtit reqvirera en svalkande(?) läskedryck. Olika ha utan tvifvel de omdömen varit, som fällts i fråga om det af arkitekten Gsegerfelt vid konstruktionen af nästan samtlige utställningsbyggnaderna konseqvent genomförda s. k. triangelsystemetk. Vår kollega Handelstidningen har för några dagar sedan gitvit on klar och orienterande framställning af detta, och den för saken intresserade kan genom de i det provisionella sältlasarettets smårum utställda ritningarne så en ännu klarare in blick deri. Det torde vara antagligt att de mer eller mindre fanatiska anhängarne af den klassiska stilen, hvilka deri sökt och trott sig finna idealet, skola bryta stafven öfver alltsammans, att de skola mumla om Ånymodiga ideer om vanvottiga försök. Väl, mine herrar, kan då hr Gegerfelt svara med Shakespeare, om detta är galenskap, så är det dock metod deri. Och, som sagdt, han kan äfven bevisa det. Det af hrr Bark Warburg efter löjtnant Gegerfelts ritning uppförda jagthuset är obestridligen det mest lyckade försöket att tilllämpa Åtriangelprincipen. Tänker man sig byggnaden förlagd i en skogsnejd, på en höjd, sluttande ner mot en af våra vackra insjöar, måste den utan tvifvel göra effekt, en rent nordisk effekt, lika skild från den, som kan sramkallas af våra mer eller mindre lådartade eller vill-samma landthus som — man förlåte jemförelsen! — en nordisk kämpavisa från en modern kuplett-slagdänga. Sjelf skapar ni er dessutom bästa omdömet om byggnadens yttre och dess lämplighet in practiee. Ett påfallande och högst intressant exempel är det emellertid på huru med de enklaste medel ganska stora verkningar kunna åstadkommas, ej blott i fråga om ornamentering utan äfven då det gäller den temligen misskrediterade — rödfärgen. Paviljongens inre är genom intendenten A. W. Malms försorg omskapadt till ett Museum i smått. Särdeles sinnrik är idån att placera det väl konserverade exemplaret af Ursus maritimus (Isbjörnen) mellan väldiga isblock aw naturel, genom hvilka jemväl en väl behöflig svalka underhålles i den eljest temligen qvafva. lilla salongen. Öfver isbjörnens hufvud höjer en representant af den van liga (fyrfota!) landtbjörnenSmåfåglarnes Vänners standar. I prydliga glasskåp äro rundtomkring ordnade exemplar af matnyttiga däggdjur och fåglar m. m. Präktiga björnoch renhudar bilda karakteristiska dekorationer å långväggen midtemot ingången och nedanför har hr P. Berghaus, agent för den bekante gevärsfabrikanten Victor Colette, samt Henr. Jacobsen från Köpenhamn utställt en samling utmärkta jagtgevär, revolvrar m. m., som stadigt locka till sig en mängd kännare i alla bemärkelser. Är ni nog lycklig att under ert besök träffa den välvillige anordnaren-intendenten sjelf, ger han er utan tvifvel gerna klaven till den vackra tanke, som lik en röd tråd genomgår hela utställningen — jagtgevären, placerade i ridderliga händer, äfven inberäknade — och som i korthet kan uttryckas med de ord, som läsas på det ofvannämnda standaret: Frid öfver småfåglarnol Straxt invid jagthuset påträffa vi ett ar de smakfullaste och bäst anordnade utställningsföremålen: en öppen paviljong, utställd af brukspatron C. Ekman på Finspong och tillverkad af maskinhyfladt virke, täckt med takspån. Inuti densamma äro utställda plantor af skogsträd, skogsfrön m. m., allt ytterst väl anordnadt. På ömse sidor om paviljongen höja sig pyramider at bjelkar, plankor, battens och bräder, den ena från Finspong, den andra frin Hudiksvalls Trävaru Aktiebolag. Grupper af granar bilda en lämplig ram kring det hela. Men — hvad är det för ett sorl, som höres derborta, snarlikt dånet af ett på afstånd brusande vattenfall? Aha, klockan är tre och det suveräna folket begär inträde. Det går hett till under sköldarne, konsten att stå eller gå i Åkö är föga utbildad i Norden, 4en ann är så god som en ann, tycker man, och så rusa all i väg på en gång. Den rika skörd af silfverslantar, som samtidigt utan knot inflyter i provisionella bössor, i form af vanliga eylinderhattar, bevisar dock, att meningen ingalunda är att lurendreja sig in och hela uppståndelsen torde derföre ytterst ha sin grund i brist på förutseende hos — ja, hos hvem? V. S.