Bland de mångskiftande dragen af vår oroliga, ombytliga tid finnes åtminstone ett, vid hvilket fosterlandsvännen med glädje dröjer. Med tillfredsställelse ser han nemligen, huru arbetarens vilkor i såväl ekonomiskt som i socialt hänseende i betydlig mån förbättrats. Bakom honom ligger den tid, då mani hvarje försök till ett framåtskridande på denna stråt endast ville spåra kommunistiska funderingar, då man ansåg hvarje vapen för godt och sålunda genom ett ideligt prat om backstugusittare, elektoral-pigor och söndagsmenniskor så länge sökte nedsätta och förlöjliga allt, som hade ringaste samband med arbetaren, hans behof och fordringar, att en mängd godt folk nödvändigt ansåg sig böra associera detta begrepp med träskor och okunnighet om bruket af knif och gaffel. Den tid är likaledes förbi, då man i mästaren på verkstaden endast såg tyrannen med spannremmen eller karbasen, i gesällen blott kroggästen och slagskämpen och i lärgossen den utpinade martyren för bådas nycker. Dessa tidsbilder äro lyckligtvis hägringar från en, som vi hoppas, för alltid försvunnen tid. Ett stort steg framåt ha dessa klasser sålunda onekligen tagit. Må man blott sätta sig i beröring med denne arbetare, om hvilken man visserligen både från katedern och från salongernas emmor hör så många vackra fraser uttalas, under det man dock drar sig för att sätta sig i närmare förbindelse med honom, och han skall, om han är af rätta sorten, tilltvinga sig vår odelade aktning för det glada mod och den pligttrohet, hvarmed han under lifvets djupaste allvar vet att fullgöra sitt ofta tunga arbete. Må man träda in i hans hem, och man skall finna, huru trefnadens och förnöjsamhetens husgudar oftare nedslagit sina bopålar inom hans än inom den rikes dörrtröskel. Må man besöka hans samqväm och man skall med glädje finna, huru den fordom råa tonen måst gifva rum för en vida ädlare. Och må man slutligen träda inom några våra industriela inrättningar och man skall äfven här fiona en förändring till något bättre. Den fordom försoffade, missnöjda och tröga arbetareklassen har fått lemna rum för en mera vaken och intelligent befolkning, som, nöjdare med sin lott, äfven tycks ha fått en klarare blick för sin ställning såväl till arbetsgifvaren som till samhället i sin helhet. Fråga vi efter orsaken till denna lyckliga förändring, så måste den visserligen tillskrifvas en förädlad tidsanda och den allmänna opinionen, som numera ej stillatigande skulle kunna åse ett förtryck från någon viss korporation, men mesta förtjensten af denna omgestaltning tillkommer dock arbetaren sjelf. De genom en högre intelligens möjliggjorda arbetareassociationerna med sina handelsföretag, sina sjukoch understödskassor bevisa, att arbetaren har lagt omyndighetstillståndet bakom sig, och att en tid är i annalkande, då han, efter att hafva fördelaktigt dokumenterat sig på det ekonomiska området, äfven måste tillerkännas en större andel i sambällets lagstiftningsfrågor. Villige sålunda att medgifva ofvan anförda förhållanden utgöra lika glädjande som obestridliga fakta, våga vi dock påstå, att de endast vidkomma fabriksbefolkningarne och städernas handtverksidkare. Nar en fört. i den förijenstfulla tidskriften Samtiden nyligen velat utsträcka omdömet till arbetsklassen i sin helhet och således äfven till jordbruksarbetaren, så måste vi deremot framställa ett, efter hvad vi tro, välgrundadt tvifvel. I likhet med den ärade författaren tro vi dock ej, såsom mängden det gör, att stattorparen just är den sämst lottade. Hans lilla inkomst är nämligen mera säker och ej underkastad alla vanskligheterna af ettjordtorps afkastning. I förhållande till det stegrade priset å konsumtionsartiklarne har också dennes kontanta lön stigit, om ej proportionsvis, dock så att han möjligen kan aflägga en sparpenning för ålderdomens och orkeslöshetens dagar. Med en inkomst, som väl öfverhufvud ej torde öfverstiga 350 rdr, är detta honom visserligen endast möjligt, itall hustruns duglighet och företagsamhet förmå att lemna ett behöfligt bidrag till den ofta talrika familjens underhåll. Men sådant sker likväl, och insättningar hos husbonden eller i någon sparbank äro ej så sälleynta som förr, äfven om de på hela antalet förhålla sig som en till tio. Den gifta statkarlen och isynnerhet den ogifte drängen är äfven derutinnan lyckligare, att de lättare kunna förbättra sitt läge genom att erbjuda sitt arbete på den marknad, der det bäst betalas. För joratorparen har detta sig åter ej så lätt: svårigheterna att utan alltsor stor förlust få let lilla inventariet af åkerbruksredskap och kreatur realiseradt uppställa häremot ett oöfverstigligt hinder. Hvad på honom sjelf ankommer, är han således bunden vid den torfva, der han en gång nedsatt sig, och uppstå ubbningar, ske dessa vanligen ej i hans inresse utan äro framkallade af sådane orsaker som egendomsförsäljningar, dödsfall, förändradt )rukningssätt vid hufvudgården och dulli . — — 3 om —