kultusministern, i en skrifvelse till en biskop, hvilken skrifvelse offentliggjorts i Reichsanzeiger, tillkännagifvit, att de exkommunicerade hädanefter stå under statens skydd, så att de, så till sägandes, komma att bilda ett af staten enkändt religiöst samfund. Staten går ännu längre och säger, att endast de, som icke tro på den påfliga ofelbarheten, äro verkliga katoliker. De klerikala tjuta naturligtvis af raseri. Deras hufvudorgan, Germania, uppmanar rent af hela den katolska befolkningen till motstånd mot statsordningen och säger: Man skulle misstaga sig, om man trodde, att vi genom dessa åtgärder anse oss på något sätt modsosa. Tvärtom! Vill staten återigen kalla den gamla erans missgrepp till lif, så må den tillse, huru det kommer att gå. Vi äro icke ängsliga. Våra katolska, verldsliga råd kan man fråntaga oss, men aldrig vära andliga råd, d. v. 8. våra biskopar. Kring dessa skola vi samlas, fastare än någonsin, och ånyo svära dem den obrottsligaste trohetsed. -Köln. Volkszeitung, Melchers organ, klagar: Vi ha i dag ej längre att göra med en bakom kulisserna ordnad katolikjagt, utan med en öppen åtgärd ofvanifrån, enl. hvilken det ej längre kan vara fråga om den katolska ky rkans behandling på jemlik fot med den protestantiska. Under en protestantisk kultusminister skola kanske de hittills af den katolska afdelningen handhatda ärenden, som tillhöra den katolska kyrkan, skötas af protestantiska eller tillochmed juridiska råd. Huru det då kommer att gå med kyrkans intressen, kan man lätt föreställa sig, om man gör klart för sig den stämning, som ingifvit beslutet af d. S:de. Trol. skall regeringen icke nöja sig med detta första, mot den katolskå kyrkan riktade slag. Det bifall, detsamma ätröner hos alla katolikfientliga partier, låter oss med visshet vänta ytterligare mått och steg. Det ultramontana bladet tillägger: Naturligtvis måste denna väg, om man vill vidare fullfölja den, ätven leda till en förnekelse af den katolska kyrkan och påfven och till vårt sändebuds bortkallande från det påfliga hofvet. Ett annat katolskt blad utropar: Det tillhör nu Europas regeringar att fatta ett beslut. Tyenne politiska vägar stå för dem öppna. Välja de den, som återgifver påfven herraväldet, så skola de i katolikerna finna de lydigaste undersåter. Men om de tvärtom vilja erkänna kyrkans plundring (d. v. s. den italienska staten), så mäste de utkämpa ett krig på lif och död mot tingens nyskapade ordning, ett våldsamt krig utan rast och ro. Regeringen må veta det: vårt tålamod är stort, men an Fören det 1. Europas mäktige!