— Men Gud bevars väl, sir, jag tadlar ej. Huru skulle ni kunnat veta det? Jag förmodar nu att ni i skolan lärde henne att hon kunde göra allt hvad hon fann för godt. Ni kunde ej vänta att hon skulle bli en ung qvinna som lät kurtisera sig af en gentleman, hvars afsigter ej kunna vara rena, som lät kyssa sig i korridorerna och uppförde sig på ett högst skamlöst sätt — ni kunde ej vänta det? Nej; men märk mina ord: hon bedrifver ett sådant spel här, att ni skall finna det hon ej så lätt vill afstå derifrån. Om hon afstår derifrån, skall jag hålla med er om att hon ej är listig och kokett, och ni skall ha rättighet att kalla mig för en gammal toka. John Miles var visserligen ej den man som satte tro till allt hvad en sådan qvinna som mrs Rouse kunde finna för godt att insinuera. Han kände harm öfver qvinnans på ett vulgärt språk uttryckta ondska, hvartill afundsjuka var den lätt funna anledningen, och han ville ej bedja henne om någon närmare förklaring. Men kunde väl i alla fall sådana ord som han hört uttalas på jervägsstationen och nu ånyo hörde uttalas af mrs Rouse — kunde de sägas utan att det fanns någon grund för dem? Det var skandal; men hvad kunde ha gifvit anledniog till denna skandal? Han kände sig brydd. Emellertid fästade mrs Rouse sina granskande blickar på hans näsa och undrade om han var begitven på starka drycker. — Vill ni säga henne att jag är här? sade han slutligen i lugn ton. Jag hoppas kunna öfverbevisa er om att ni har orätt. Jag betviflar föga att Mary Hind efter