omiatlades adl XHMTA KAäULMMALCUIS 1114J011t Lå1 — indelningsverkets aflösning bör göras till vilkor för simtycket till utsträckt värnepligt. För den, som, i likhet med insändaren, önskar framgång åt regeringens förslag, kunde det synas nedslående att finna en mening sådan som nyss anförda ega en temligen allmän utbredning bland landsbygdens innevånare, om icke värdet af dessa opinionsyttringar betydligt minskades vid tanken på den stora fördel de opinerande sjelfva draga af det vilkor, de framställa såsom oeftergifligt för bifall till värnepligtens utsträckning, alldenstund de kunna betraktas som parter, hvilka dömma i egen sak. Det fordras i allmänhet en hög grad af själsstorhet och oegennytta, mera än man at menniskor öfverhufvud taget eger rätt att vänta, att under sådana förhållanden fälla ett utslag, som strider mot egna fördelar; man får derföre ej dömma dem för hårdt, som under öfverläggningen om för fosterlandet maktpåliggande frågor kanske ej alltid ega nog moralisk styrka att motstå frestelsen att på samma gång kanske väl mycket bevaka egna fördelar, men ej heller öfverskatta betydelsen af opinionsyttringar, som afgifvas under påtryckning af mäktiga egna intressen. Det bör noga ihågkommas att man ej lyckats åstadkomma någon bevisning för det påståendet, att landsbygdens innevånare mera än städernas skulle vara berättigade att framställa vilkor för bifall till värnepligtens utsträckning. Då man har skäl antaga att regeringen i det förslag, som snart kommer att framläggas, vidtagit sådana modifikationer, såväl i afseende på värnepligten, som r teringen, att de betänkligheter, som hos mången förefunnos vid regeringens senaste förslag, kunna anses undanröjda, vore det önskligt att alla goda patrioter förenade sig att skänka detsamma allt det understöd det förtjenar och fosterlandets väl kräfver. Må man besinna att det kan medöra ett allt för stort ansvar att, vare sig af den ena eller andra bevekelsegrunden, vidare undanskjuta försvarsväsendets ändamålsenliga ordnande, utan hellre gå hand i hand med en regering, som visat sig ega både en uppriktig vilja och en densamma motsvarande förmåga för lösningen af fosterlandets f. n. mest maktpåliggande angelägenhet. Om värdet för regeringen och representationen att i denna fråga erhålla stöd i opiniensyttringar afgifna af landets städer, hvilka troligen skulle utfalla annorlunda än de af landsbygdens solkmöten uttalade, derom vill insändaren icke ingå i undersökning, men, skulle ett sådant förslag bland detta samhälles upplysta innevånare vinna något afseende, må man då icke af några konsiderationer låta afhålla sig att äfven vid detta tillfälle taga initiativ till ett sådant steg, liksom skedde då för några år tillbaka en annan stor samhällsfråga stod på dagordningen. Tanken må emellertid här framkastas, för den händelse den förtjenar att tagas vara på. I sammanhang härmed tillåta vi oss protestera mot det, snart sagdt, lekfulla sätt Göteborgs Handelstidning tyckes antagit under diskussionen om ifrågavarande stora samhällsangelägenhet. Eller är det passande, fråga vi, att, såsom skett nu en tid bortåt, i den ena artikeln efter den andra söka påtruga allmänheten glada föreställningar om Handelstidningens redaktörs personliga tapperhet, derest verklig fara skulle inträffa, liksom vissheten härom skulle kunna ingifva allmänheten trygghet gentemot medvetandet af ett bristfälligt försvarsväsende! Är detta tal ett skämt, så är det otillbörligt i en så allvarlig fråga; är det återigen frukten af en högstämd känsla, så tyckes det vara med blygsamhetens fordringar mest öfverensstämmande att hålla densamma sluten inom egen barm och låta den personliga tillfredsställelse, en sådan känsla utan tvifvel bör medföra, utgöra den enda belöning, som af en sådan anledning etterstratvas, 1 stället ior att alitjemi fora Sin oförskräckthet till torgs, i förhoppning att kunna lugna allmänhetens farhågor för försvarsverkets brister dermed att man förklarar sig vara modig i handling, allt medan man förebrår sina kolleger att de äro stora i orden, liksom det kunde blifva fråga om annat än ord, när det gäller att diskutera en organisationsfråga. Handlingens ögonblick ärför vårt land, Gud vare lof, ännu icke inne; tills denna timme slår kunde det vara skäl att söka betvinga sitt mod och för närvarande hålla sig till orden såsom den lämpligaste metoden vid en diskussion, der deremot handling synes vara mindre lämplig. Hvem skall anfalla oss? hvarifrån hotar faran? Dessa frågor har läsaren under senare tider ofta påträffat i Handelstidningen och han har utan tvifvel iakttagit, att de vanligen framställas med sådan tillförsigt att det är tydligt det Handelstidningen föreställer sig, att desammas besvarande skall blifva en särdeles kinkig uppgift. Vi äro af motsatt mening och tro att dessa frägors besvarande ingalunda är törenadt med något öfverflödigt bryderi, hvarföre vi ock drista oss på dem lemna det ofta affordrade svaret. Hvarifrån faran hotar oss? Jo, från våra eröfringslystna grannar Ryssland och Tyskland; den säkraste ledaren för vårt omdöme i detta fall är erfarenheten och hon lemnar oss ingalunda några betryggande förhoppningar i den riktning H.-T. tyckes vara benägen antaga. Har månne icke Ryssland berötvat oss alla våra Östersjöprovinser, Finland inberäknadt, d. v. s. mera än hälften af hela vårt fordna område? Vågar väl IL-T. försäkra att appetiten nu är mättad så att Ryssland icke skulle känna någon vidare åtrå efter hvad som återstår oss af vårt dyra fosterland? Vi tro att icke ens den mest tilllitsfulle, vi tro icke heller att II.-T. skall våga afgifva en sådan försäkran. När åter detta anfall skall företagas, är en fråga, om hvilken man har svårt att på allvar tro, att den som framställer densamma hyser någon föreställning om att den möjligen kan besvaras, hvarför dess tramställande saknar allt intresse. Men den säkraste läromästaren, erfarenheten, bjuder oss att, med åsidosättande af onödiga gissningar rörande sistnämnda eventualitet, under hvarje tidpunkt hafva vårt försvarsväsende så ordnadt, att vi äro ständigt beredde att med grundad tillförsigt kunna värna det dyrbaraste vi ega, vår sjelfständighet. Om vi också våga antaga att vårt land icke direkt hotas af fara från Tysklands sida, så utvisar de sednare årens erfarenhet af det hänsynslösa sätt, hvarpå vårt brödraland Danmark behandlats af Tyskland, den brutala råhet, hvarmed högtidligt besvurna traktater stå i begrepp att trampas under fötterna, att faran kan drabba oss äfven från detta håll; ty, antag att Tyskland företoge ett nytt anfallskrig mot Danmark, ett antagande, som visst icke faller inom det osannolikas sfer, (Tysklands sträfvan att utsträcka sitt välde öfver Jutland är uppenbar) och Danmark går under som sjelfständig stat — hvad är väl då vår sjelfständighet värd? Manas vi icke att vara på vår vakt äfven mot Tyskland, då vår nationala tillvaro tydligen är att anses som solidarisk med Danmarks sjelfständighet? Att de skandinaviska selken med klar blick uppfattat don fara, hvarmed Tysklands eröfringslystnad hotar, derom vittna de allmänna och hängifna sympatier, de under det förflutna kriget egnade Frankrike, liksom den skandinariska tidningspressens enhälliga uttalande i samma riktning innebär ett mäktigt kriterium derhå, att den sak den omfattat varit sanningens och civilisationens, på samma gäng denna enhällighet utgör —— 7jn : —— Hicks hyste stor tillgifvenhet för John och hade en mycket hög tanka om hans egenskaper. Af många anssohan gam hannag hlfeanga arntta mom ms ms mm — Am Ho mm mm