vilja vidtaga tillräckligt omfattande åtgärder. Då emellertid ministåren Gladstone beslöt att icke sky de konstitutionela farorna deraf, utan slå Öfverhuset i frågan, var det för oss tydligt, att den härvid leddes at de vigtigaste skäl. Man vidtager ej för roskull sådana åtgärder, minst i England der man är så rädd om hvarje del af sitt statsskick. Hade det icke varit så, skulle den ju kunnat ajournera saken, såsom den gjort med sina öfriga förslag i afseende på armereformen. Dessa skäl ha vi antagit och antaga ännu härleda sig deraf, att engelska regeringen icke anser den allmänna politiska ställningen sådan; att den bådar en längre tids lugn och fred, utan tvärtom snarare är ett blott vapenstillestånd för någon tid. Om Frankrikes stämning och dess fasta föresats att, när möjlighet dertill erbjuder sig, taga revanche på Tyskland eller Preussen, för att återvinna de från detsamma ryckta provinserna Elsas och Lothringen, derom kan ej mer än en mening finnas. Vi vilja ej yttra oss öfver det berättigade eller oberättigade i en sådan stämning, vi endast anteckna den som ett faktum, i det vi anmärka, att vi, allt sedan konung Wilhelms beslut att efter franska kejsardömets fall och dagen vid Södan fortsätta kriget och göra det till ett eröfringskrig blef bekant, städse framhållit som vår åsigt, att härigenom ett permanent osäkerhetstillstånd skulle skapas, emedan Frankrike icke skulle låta sig nöja med att utan ännu en andra ursinnig kamp bortträngas från sin plats som stormakt. Tyskarne sjelfva, för att döma af deras tidningar, göra sig rörande denna sak inga illusioner. De uttala temligen bestämdt, att Frankrike nog skall söka upprättelse, och deras regeringar, namneligen den preussiska, företaga äfven redan nu, några få veckor efter fredsslutet, storartade rustningar för att hålla armön väl beväpnad och än ytterligare öka dess förmåga af snabb mobilisering. Det bör för hvarje oförvillad menniska vara tydligt, att de andra europeiska makter, som vilja söka att förekomma ett nytt krigsutbrott och bevara freden, måste, om de skola under sådana omständigheter kunna uträtta något med sina försoningsförsök, sjelfva vara starka, såframt man icke skall skratta dem midt upp i synen, såsom Preussen ganska öppet gjorde med England, hånfullt sägande, att detta örike ej kunde skicka öfver till fastlandet så stor styrka som ens en tysk armökår, hvarför vid dess ord ej heller något afseende fästes. England måste stillatigande stoppa knytnäfven i fickan och tillochmed smälta förödmjukelsen att nödgas bugande lemna sitt bifall, då Ryssland, med Preussens tysta bifall, begagnande sig af Frankrikes vanmakt, beröfvade England frukten af dess kostsamma deltagande i Krimkriget, genom att med en Mentschikoffsk brutalitet uppsäga den del af pariserfördraget, som garanterade Svarta hafvets neutralisering. Att England ej gerna vill utsätta sig för nya, liknande bismarckska och gotschakoffska örfilar, bör vara tydligt, ty äfven hos Manchestermännen finnes ännu qvar någon känsla af Albions forna storhet och ära. Vi hafva här något omständligt redogjort för denna vår uppfattning, emedan vi till vår förundran funnit H.-T. för i Lördags, i ett språk hvartill motstycke endast kan finnas i tidn. Fäderneslandets spalter, anfalla vår i några så ord uttalade tanke, att engelska regeringens ofvan nämnda, märkliga åtgärd dikterats äfven deraf, att hon anser den politiska ställningen åskdiger och oviss. Och vi tro, att vi lemna någorlunda giltiga skäl for vår uppfattning. Då vi för öfrigt icke inlåta oss på någon ordtvist med H.-T. i denna sak, så är det derför, att den på senare tider blifvit så oefterrättlig, då det gäller någon sak som kan sammanställas med frågan om Sveriges försvarsväsen, att denna oefterrättlighet står på gränsen till otillräknelighet. B O J 4 12 2 2