Otto v. Feilitzen. De senaste årsoch maturitetsexamina vid våra läroverk gifva i mer än ett afseende anledningar till betraktelser — och betraktelser af det allvarligaste slag. Och huru kunna de annat, då vid en stor del, om ej de flesta, af våra läroverk de ungas årsarbete ej visat bättre resultater än att, såsom det händt vid ett af dessa, endast omkring 210 lärjungar fått ovilkorlig uppflyttning under det att ungefär 238 endast fått vilkorlig sådan med mer eller mindre stränga fordringar. Ingen är störro vän till grundlighet och allvar i studier än vi, och vore vi å såväl. egna som många andra fäders vägnar sinnade att hembära läroverken den varmaste erkänsla för det nit och den noggrannhet, hvarmed de onekligen förfara, vore vi i samma grad öfvertygade, att dessa egenskaper stode tillsammans med billighet och rättvisa. Att ett sådant nederlag som det ofvan anförda, eller att endast 47 proc. blifva uppflyttade, under det att 53 nekas uppflyttning, kan träffa en enskilt klass är förklarligt och kan inträffa, utan att man behöfver söka några djupare liggande orsaker. Men inträffar ett sådant fall vid ett helt läroverk, då ställer sig frågan på annan grund. Med oro frågar man sig: hvar ligger felet? Iafva ej lärarne fullgjort sina skyldigheter? Ligger orsaken måhända i bristande kraft och flit hos lärjungen? Eller har man att söka det ännu djupare — i sjelfva systemet? Den första frågan torde man i allmänhet kunna besvara med nej! Våra lärare uppfylla i de allra flesta fall sina skyldigheter både med nit och skicklighet, om man ock å ena sidan skulle kunna anmärka, att de vid tillämpningen af gällande föreskrifter väl mycket fästa sig vid dessas bokstafsmening, under det att å andra sidan, isynnerhet de unga, för att skaffa sig anseende af lärareförmågor forcera undervisningen på ett för lärjungarnes såväl själssom kroppskrafter allt för ansträngande sätt. Den andra frågan kunna vi deremot ej besvara på ett lika tillfredsställande sätt, ty derigenom att de ungas själskrafter måste vändas åt så många håll, uppstår helt naturligt en kraftsplittring, som i sin ordning måste medföra en viss indolens, då de unga börja märka, att deras kraftansträngningar tjena till intet, och att de blott till hältten medhinaa sig förelagde pensa. Men om man ock måste fälla detta omdöme, om en stor del af dem, som ej lyckats hålla jemna steg med sina kamrater, så ligger dock felet mindre hos lärjungarne än hos ett skolsystem, som genom öfverdriften i sina fordringar nedslår de ungas kraft och bryter deras mod. En annan orsak till de mindre tillfredsställande resultaterna af elementarläroverkens arbeten och ihåligheten af många lärjungars kunskaper är dessutom att söka i ett förändradt förbållande vid den första undervisningens bibringande. Förr brukades nästan alltid informatorer, utvalde bland de skickligare i skolans högre klasser, hvilka hade att kontrollera sina små disciplars öfverläsning af hemlexorna. Att detta, i allmänhet taget, hade de helsosammaste inverkningar ej blott för lärjungarne utin äfven på den unge läraren är obestridligt — vi tala här af egen erfarenhet. Efter snart tretio år qvarsitta de latinska formerna, inlärde at en sådan lärare i författarens minne, och det utan att han på de senaste tjugo åren sysselsatt sig med detta språk. Hur tillgår det åter nu? Jo, i de allra flesta fall äro de små öfverlemnade åt sig sjelfva. Sedan lexan blifvit preparerad i skolan skall lärjungen på egen hand inlära den. Måhända att han, som nykomling och oinvigd i skolans mysterier, till en början eamvetsgrannt gör detta, men snart märker han, att läraren, som kanske har en tretio pojkar omkring sig, ej alltid hinner att kontrollera honom, och nu blir frestelsen stark att söka slippa undan den tråkiga lexan. Försöket lyckas en gång — det lyckas flere, och i sjelfva grunden uppstå bristfälligheter, hvilka i mån af dessas storlek och öfverbyggnadens tyngd snart skola låta remnor uppstå, hvilka hota hela lärobyggnaden med fall. Så skedde ej ofta under det gamla informatorssystemet. Ofverläsningen blef då åtminstone på ett ställe kontrollerad. Om man således äfven här har ett fel hos lärjungarne, så bör det dock mindre sökas hos dem än hos systemet, som uppmuntrar detta under förmenande, att de der förträffliga preparationerna skola gora allt. Hufvudskälet till icke blott årets, utan — man torde tryggt kunna säga det — de allmänhet klena resultaten i våra elemenarläroverks undervisning, är dock ej att ensamt söka i dessa omständigheter. Nej, det ligger bland visserligen många andra hufvudsakligen i ett ofog, som ej kan nog beifras och beklagas — vi mena i de obligatoriska bengen i latin och matematik. Vore läroverkskollegiernas åtgörande i detta fall grundade på lag och gällande författningar, så vore mindre derom att säga, men då underordnade myndigheter at egen maktfullkomlighet tillåta sig sådant, om ock i de mest välmenande afigter, då får saken ett annat utseende. Vi framkasta en djerf beskyllning, tycker man, men må läsaren följa oss i vår bevisnn ill hans mors rum. Just som han beträdde torridoren öänonades dörren ach ÅAfan4agC4g A oc — T—ä—.n aoä. 2W — — MM MM — — — — t— — — — — — — — C —00 2—-— 380 S O