sjolf fann lyckadt, och hvars sällskap han det oaktadt icke fonn tråkigt, utan tvärtom. Detta var ett nytt och egendomligt erfarenhetsrön; han kunde icke för sig sjelf redogöra derför; han kunde endast erkänna det som ett faktum, som för hvarje dag framstod med allt större styrka. Huru kom det sig, att den skarpsynta Mrs Rouse aldrig misstänkte, hvad som försiggick? Lyckan gynnade Lowndes under några dagar; men Dappers af svartsjukan skärpta öga upptäckte slutligen, hvad hans herre förehade, och genom Dapper blef hans fruktansvärda qvinliga kollega underrättad om saken. — Hon sträfvar högt, mrs Rouse. Hennes likar äro icke goda nog åt henne, Då jag kom in med bränsle, voro hon och mr Lowndes ensamma, och de språkade mycket lifligt med hvarandra, fastän, när jag säger någonting till henne, bon icke ens öppnar munnen för att svara. Nu är det lätt att begripa, hvarför hon tager sig en så förnäm min. — Det skall jag snart sätta p för, sade mrs Rouse, förtörnad. Jag vill icke so något vanhederligt försiggå här i huset, vare sig att det är fråga om herre eller tjenare. Det vet ni, mr Dapper. Jag vill icke veta af några dårskaper, så länge jag är här, och det skall jag säga mr Lowndes rent ut. Jag skall bara först taga riktigt reda på, om det förhåller sig så som ni säger. Oaktadt alla bemödanden var det omöjligt för henne att upptäcka den ringaste tillstymmelse till uppmuntran i Hickans uppförande emot hennes matmors son, ehuru mrs Rouse trädde in i boudoiren vid alla möjliga tillfällen,