I i1119 He ve (111 27 — enska 5 d:o 56: 80; nya franska statslånet 87: Deal d. 16 Juli. Vinden VN. — — — — LL LL Pariser-kommunens polischef. (Efter en utländsk tidning.) De flesta medlemmar af pariser-kommunen ville, som bekant, ej anses såsom nybörjare i politiken utan arbetade: snarare planmessigt helt och hållet efter den första franska revolutionens system; det var den historiska basis, hvarpå de stodo. Raoul Rigault, kommunens polischef, hade tagit till mönster IIbert, bekant under namnet Påre Duchene Man trodue icke sina ögon, då man fick se svart på hvitt på, att den 25-årige Rigault fått sig anförtrodd en så ausvarsfull post; särdeles gaf detta i 4huartier Latin anledning till det mest oforbehållsamma skämt. Han var nemligen en bland de mest bekanta figurerna inom studentverlden, som han endast lemnade för att på morgonen åse en begrafning och på aftonen besöka en klubb. Före d. 4 Sept. bestod hela hans verksamhet i att på Boulevard S:t Michel göra tjutpojksstreck, att drifva omkring med kamrater och läitfärdiga fruntimmer, förolämpa stadssergeanterna och rikta glåpord åt presterna. Man ansåg honom för en galenpanna, eu oskadlig Iustigkurre, som man kunde ha roligt åt. Emellertid blef han en på sitt sätt ryktbar personlighet, man pekade ut honom för hvarje nybakad student från landsorten, alldeles som man visade denna Louvren eller Vendomekolonnen. En af hans kamrater yttrade om honom en gång: Raoul borde sättas i en förgylld bur och visas för pengar!.. Raoul Rigault var född i Paris år 1846 och son till en hederlig familj. Ilan började sina studier i Lycce Bonaparte och slutade dem i Versailles. Han ansågs vara en begåfvad, rätt kunnig ung man, specielt utrustad med utmärkta matematiska kunskaper. Så fort han år 1862 lemnade skolan, ingick han som medarbetare i en af studenterna utgitven tidning och blef här först invigd i revolutionens mysterier. Med själ och hjerta hängaf han sig nu åt socialismens läror, hvilka han i den ena student-tidningen efter den andra fanatiskt predikade. Ilan blef alltmer skild från fådernehemmet, som han slutligen endast besökte för att ömsa linne. Han förstod att omge sig med en viss nimbus af originalitet, hvarmed han bestack sina kamrater. Ingen menniska visste, hvaraf han lifnärde sig. Visserligen brukade han skryta med sina många matematiska lektioner: sina lärjungar, om han hade några, torde han dock ha skaffat sig på Closerie de Lilas och bierstugorna voro utan tvifvel hans föreläsningssalar. Med hals och bröst blottade, smutsig från topp till tå, stoltserade han ordentligt med sina paltor och hånade alla andra, som uppträdde snyggt klädda. Den som bar en ren löskrage var en jesuit, ertappades han iklädd handskar var han ettdera en Åbourgeois, reaktionär eller polisspion!. Då han kom till styret inom kommunen hade dock hans åsigter i detta hänseende undergått en anmärkningsvärd förändring: nu koketterade han formligen med sin eleganta toilette. För öfrigt var han alltid på rörlig sot, sprang från det ena kotteriet till det andra, ett slags ambulatorisk reservoir för politiska galenskaper; då och då gjorde han visserligen en tittin i biblioteken och på läsesalarne, oftast anträffades han dock på krogarne och de offentliga balerna, vid spelbordet eller berusad. Se der i korthet den blifvande kommun-prokuratorns första sjelfständiga fjät här i litvet! Han var den utpräglade prototypen för och representanten af det politiska vagabondlifvet. Oaktadt han oupphörligt sökte göra sig bemärkt vid hvarje tillstymmelse till oroligheter mot den bestående regeringen, såväl inom Quartier Latin som inom arbetareqvarteren, lyckades han aldrig spela en allvarsam roll utan betraktades mera som ett pojkaktigt brushufvud. Men detta omdöme var alldeles icke i hans smak: han ville lysa med sina bedrifter. Inn oförutsedd händelse gynnade slutligen hans äregiriga planer. Efter att ha ingått som medarbetare i tidningen Candidet hade han den lyckan att bli häktad. Kl 11 på aftonen d. 7 Nov. arresterades han jemte 40 andra personer vid en polis-razzia på ett utskänkningsställe vid Boulevard Saint-Michel och togs i förvar, anklagad för att tillhöra en hemlig klubb. Det var första gången han satte sin fot inom polisprefekturen. Långt ifrån att vara nedslagen häröfver, kände han sig inom lås och bom just i sitt rätta element. Han, så att säga, trånade efter fängelseluft. Alldeles mot sin egen vilja blef han emellertid snart frigifven. ÅJag har otur, knotade han, oman vill icke spärra in mig i Mazas. Men från denna stund daterar sig hans ursinniga exaltation och hans vigtiga uppträdande. Han var endast tjugoett år gammal och redan politiskt komprometterad. Hvilken ära! Regeringen hade låtit inspärra honom. Hvilken triumf! Nu hofverade han i Quartier Latin med sin arrestering och fångenskap, alldeles som en ung soldat, hvilken skryter af sin första batalj. Han gaf sig dock ej minen af ett dystert och inbundet politiskt offer, nej, han var vid godt lynne öfver det slag! som träffat honom, kort sagdt: det var en jovialisk martyr. Hans cynism kände numera inga gränser och man berättar om honom i detta hänseende från perioden 1867—69 de mest vansinniga anekdoter. Låt mig endast bli polisprefekt i tjugofyra timmar och jag skall genast utfärda en häktningsorder mot Gud; träffar man ej på honom, välan, då dömmer jag honom in contumaciam och afrättar honom in effigie. Under den tiden studerade han med brinnande ifver 1793 års revolutions bistoria, utkorade, som sagdt, Hebert till sitt mönster, dref med honom en formJig afgudadyrkan och svor alltid vid ÅPere Duchene. Då man en gång fästade hans uppmärksamhet på att vafguden, innan denne blef stor, en gång blifvit anklagad för stöld af en silkesnäsduk, svarade han helt ogeneradt: ÅÅn sen då, Pere Duchene hade förmodligen snufva och behöfde snyta sig! I sin cynism gick ban slutligen ända derhän att förklara det guillotinen, när revolutionen slutligen bröte ut, skulle bli ett alltför långsamt arbetande dödsverktyg. Nej, utropade han, guillotinen har öfverlefvat sig sjelf; jag har tunnit på en elektrisk maskin, som arbetar raskare, mera energiskt och tystare; med den skall jag på en minut kapa nacken af femhundra reaktionära. Under de senare åren utvecklade han en nästan fabelaktig verksamhet: utfärdade tallösa proklamationer, upprop, adresser, protester och subskriptioner för de revolutionära tidningarne. Dog en Åpatriot-. skrer han hans dödsruna, inköpie immortellkransarne och ordnade likprocessionen. En gäng hade han på en enda dag uträttat följande: utverkat tillåtelse till öppnandet at ett folkmöte, besökt en Allt hvad du Ät1T att att aon unna aamon