Frän Utlandet. Ett telegram för idag säger, att det legitimistiska partiet Hvita Fanan har till sin organ den klerikala tidningen Union och att partiet Tricoloren (orlöanerna) valt till sin representant inom pressen Gazette de France, Detta vittnar om att grefven af Chambord med sitt sista olyckliga manifest för alltid gjort en fusion med orlöanerna omöjlig. De orlöanska tidningarne uttala sig med den största bitterhet emot grefven, och sjelfva det likväl så sansade bladet Journal des Debats yttrar: Hvad angår grefven, som tillägger sig namnet Henrik V, så förfaller enl. hans förmenande Frankrike endast alltjemt i nya irringar, så länge det söker att undandraga sig den eniga nödvändigheten, d. v. s. så länge det icke kallar tillbaka Ludvig XVI:s och Carl X:s enda arfvinge och icke åter planterar det hvita baneret. Detta banr är i hela Frankrike nästan lika mycket fruktadt som den röda fanan. Den senare skulle endast genom den förras tillfälliga seger kunna åter komma till vålde. Det torde för läsarens orientering emellertid vara skäligt att här i hans erinring återkalla dessa fanfärgskiftningar, hvilka i Frankrikes historia spelat en icke obetydlig roll. Redan på femtiotalet sökte man åstadkomma denna fusion mellan de båda bourbonska familjegrenarne, hvilken dock strandade mot den skenbarligen rent yttre fantrågan. Orleangerna, trogna sin familjs rovolutionära traditioner, stodo fast vid den blå-hvitröda tricoloren, Henrik V kunde icke frigöra sig från det hvita baneret, hvilket redan Henrik IV och förut jungfrun af Orlöans utveckat. För en äkta bourbon skulle också erkännandet af tricoloren vara detsamma som erkännandet af den stora revolutionen, rättmäigheten af Ludvig XVI:s afrättning och af skräckväldets utsväfningar. För Orlåanserna örhåller sig saken helt annorlunda. Redan Philippe Egalits hade erkänt tricoloren, och Louis Philippe hade år 1830 erkänt den gentmot liljebanåret. De orlåanska prinsarnes fanilj kan ingå ett pactum med revolutionens raditioner, och det har hon gjort; represenanten för den legitima gudsnådligheten kan eke tillstädja sig någonting dylikt, såframt an icke vill förneka hela berättigandet af sin illvaro. En tredje färgskiftning är den blåa, vilken betecknar den moderata republiken, ch dess ledare måste begå stora fel, om den jerde fanan, den röda, eller den hvita fanan kola få några utsigter för sig. Åfven i detta fall har således Thiers aft lycka med sig. Likasom de röda blifvit lagna genom Kommunens fosterlandsförräderi, å har äfven monarkisternas hittills eniga faing blifvit sprängd, i det fusionen omöjligjorts ännu en gång genom fanhistorien. De vita äro nu trängda i bakgrunden, och man or, att en del af dem skall öfvergå till trioloren, eller orleanserna. Af dessa äro dock ånga Thiers personligen tillgifna och vilja r ordningens skull understödja de blå eller oderata republikanerna. De båda partierna OA —— — —