sina delegerade taga del med allt större wyn dighet. I det förstnämnda afseendet har et stort steg nyligen tagits och ehuru på dett: område stundom synes skymta fram möjlig heten af en utveckling, gående betydligt längre än hvad man hittills hoppats, aro väl dock här ti dens kraf i det närmaste fyllestgjorde. Hvac åter angår utvidgade rättigheter för represen tationen i ledningen af de ärenden, som tillhöra centralmyndigheten. så skola utan tvifvel sådane framdeles komma densamma till del. Men häritrån måste dock en viss klass af ärenden i viss mån alltid utgöra ett undantsg. Det är sådane, vid hvilkas afgörande opartiskhet ej fullt kan förutsättas hos en enväldig solkrepresentation och för hvilka särskilta kommittenter finnas, som ega till sin naturliga representant — konungamakten. Folket, nationen, staten utgöres ej blott af de individer, som i en viss tidpunkt äro dess medlemmar, utan ock af de slägten som varit hafva och dem som komma skola. Folkförsamlingen är deremot enligt sin natur hufvudsakligen det närvarandes målsman. Man väljer till representant den, hvars åsigter trognast afspegla den tillfälliga stämningen i all dess egendomlighet, och representationen är derföre icke den lämpligaste domaren vid de kollisioner, som så lätt kunna uppstå mellan den nu letvande generationens intressen samt de förpligtelser forntiden ålägger och de kraf, som framtiden uppställer. Åt regenten har vår grundlag af denna anledning lemnat den högre skiljedomaremakten i dylika fall — åt honom som står folket tillräckligt nära för att känna dess verkliga behof, men på samma gång tillräckligt från detsamma skild, för att ej behöfva ryckas med af en den tillfälliga stämningens ström. Vi stå just i denna tid inför en dylik fråga — frågan om indelningsverkets upphätvande. Man bör ej anse Sveriges jordbrukande befolkning handla af fullt medveten egennytta, när den till riksdagsmän utser upphäfningsteoriens ifrigaste förkämpar. Den har så länge hört för sig predikas att indeluingsverkets borttagande utgör det förnämsta vilkoret för krigsmaktens ombildning och folkfrihetens utveckling. När landets nytta ur militärisk och demokratisk synpunkt på ett så förunderligt sätt faller samman med rotehållarens egen ekonomiska fördel — finnes väl skäl att undra, det han och den af honom valde representanten handla derefter? Men när en dylik förvillelse förherrskar, då är det nyttigt att en makt förefinnes, som bjuder de stolta böljor att, till en tid åtminstone, sätta sig. Denna makt har vår grundlag med full afsigt uppdragit åt regenten. Den engelska parlamentarismens teori, som ger folkrepresentationen rättighet att undandraga regeringen alla materiella medel för statsändamålets förverkligande, när den så finner för godt, medgifver densamma icke något uppskof i att följa dagens mening, vare sig att denna utgör ett folkviljans allvarliga beslut eller ett tillfälligt hugskott. Vår grundlag har velat göra en sådan skilnad och har antydt detta bl. a. genom de gränser den uppdrager mellan ordinarie och extra-ordinarie inkomster. Man behöfver ej frukta att regeringen härigenom skall frestas till att ens för någon längre tid motsätta sig folkets berättigade önskningar, ty blott ofullständigt kunna statens behof fyllas af de ordinarie inkomsterna. Så mycket kunna de emellertid, trots deras ringa belopp, åstadkomma att den ena statsmakten ej straxt på nåd och onåd behöfver gifva sig i den andra statsmaktens hand. Och att vår konstitutions stadganden i detta hänseende hvila på riktig grund, det synes bekräftas deraf att förtjenta utländska skriftställare i statsrätten, hvilka möjligen ej ens hatt kännedom om vår grundlag, på spekulationens väg kommit till den åsigt att de båda statsmakternas ställning till budgeten bör vara så beskaffad som den är i vårt land. Vi ega ettisanniug parlamentariskt statsskick — sådan är den slutsats vi komma till — men uppvuxet på egendomlig svensk grund. Det skiljer sig i åtskilliga punkter från den samhällsform, som vanligen ensam hedras med detta aamn, den engelska, men denna olikbet atgör i flere fall ett företräde hos oss. I anIra punkter torde ett närmande till Englands örebild ligga i vår egen grundlags anda och örutsätter för sitt inträdande endast förändrale faktiska förhållanden, framförallt en mera spridd och intensiv politisk bildning. Väderlekstelegrammet af i förgår från ariserobservatoriet, till härv. handelstörening, ngifver att i Nederländerna barometern ytter