—— —— — — SWCL—-L2. förstånd, men hans lynne var makalöst, och det kan ifråsättas huruvida en klokare hustru skulle ha haft samma behag för honom som den li la nyckfulla qvinna hvilken nu var hans maka. Hon lyckades ej att göra honom varm för legitimitetens sak, hon kunde ej förmå honom att instämma i sina bittra utfall mot huset Orleans eller att förklara krig mot det andra kejsardömet och uttrycka den fromma önskan att få förgifta hela det pack, som nu vanhelgade Tuileriernas murar. Han hade ej intrigerat för UHenri Cinq och ej besökt Frohsdorff, men han hade tillåtit sin hustru att göra det; han hade varit mycket öfverseende med de besök som gjordes af melankoliska främlingar i små omständigheter, med de finaste maner och minste möjliga förråd af engelska ord till sitt förfogande; han hade tillochmed gifvit sin hustru penningar till ändamål, hvilka han, då han ej var okunnig om dem, ogillade. Med anledning häraf var mrs Cartarot förpligtad att efter hans död begråta honom såsom den bäste och mest öfverseende man — hvilket hon också gjorde. Hela förmögenheten hade oafkortad blifvit testamenterad åt henne. Lowndes, deras ende son, berodde af sin mor och egde ingenting annat än en liten landtgård som han fått i arf efter en onkel. Mr Cartarets testamente uppväckte stor förbittring. Att en så flyktig och passionerad qviona under sin lifstid skulle ha rättighet att göra som hon ville med sin sons naturliga arf, betraktades som ett beklagligt bevis på hennes makes dårskap. Hon kunde visserligen ej försälja egendomen, men kunde hon ej förvalta den på ett mot hennes sons intressen i högsta grad stridande sätt?