tagits som den grundval, på hvilken man sedan i Mars d. å. fört hemliga underhandlingar med förtroendemän från Böhmen och Galizien. Så snart premierministern och ledarne för det galiziska och czeckiska partiet blifvit eniga om utjemningen, d. v. s. omfånget af den statsrittsliga sjelfständighet, på hvilken nämnda kronländer göra anspråk, skall riksförfattningen bli ombildad at sjelfva riksrådet. Det antages neml., att man efter polackarnes och ezeckernas återinträde i riksrådet skall ha tillstädes den majoritet af 23 af samtliga rösterna, som enligt lagen erfordras till förändringar i författningen. Riksrådet kan då på fullt lagenligt sätt besluta en omändring af försattningen, hvarigenom största delen af lagstiftningen förlägges till kronländernas landtdagar, hvaremot riksrådet såsom centralorgan endast behåller: riksfinanserna, armå-, handelsoch tullagstiftningen. Böhmen och Galizien skola i så fall träda i ett liknande, fastän icke fullt så sjelfständigt förhållande till den tyska regeringen i Wien som Ungern. Endast för rikets verkligt gemensamma angelägenheter skall lagstiftningen bli gemensam, i alla andra angelägenheter blir den särskill. Böhmen och Galizien få sin egen landsminister och infödde ståthållare; kejsaren låter kröna sig till böhmisk konung i Prag och till galizisk konung i Krakau; kortligen, de i deklarationen och resolutionen af 1868 framställda fordringarne bli verklighet. Det är denna plan till en fredlig ombildning — tyskarne kalla det omhvälfning — af den bestående riksförfattningen, som bekämpas med stor bitterhet och hårdnackenhet af det s. k. tyska författningspartiet, hvilket uppträder såsom författningens trogna väktare och försvarare mot grefve Hohenwarts förderfliga utjemningspolitik. Det är tydligt, att tyskarne befara att alldeles förlora den supremati och den privilegierade ställning, som de i århundraden intagit i Osterrike i trots af deras tolkstams numeriska underlägsenhet. År 1866 måste de afstå ifrån Ungern; nu förestår en liknande afsöndring i afseende på Galizien och Böhmen. Ledarne af det tyska författningspartiet (Herbst, Giskra, Hasner, Rechbauer, Kejserseldt o. s. v.) ha alltid varit temligen villiga att medgifva konungariket Galizien en särskild ställning i riket, derför att detta land blott innehöll en obetydlig bråkdel tysk befolkning, men att äfven det gammaltyska förbundslandet Böhmen (kanske tillochmed i förening med det öfvervägande czechiska Mähren) skall konstitueras som sjelfständigt slaviskt konungarike, fastän det räknar inemot 2 millioner tyska innevånare, detta betraktas af dem som ett attentat mot den tyska nationalitetens heligaste rättigheter. Det i sin närvarande sammansättning nä stan uteslutande tyska riksrådet har af detta skäl för grefve Hohenwarts politik lagt alla de hinder i vägen, som varit möjligt. D. 7 Juni gjorde riksrådets opposition ett törsök att genomföra en skattevägran, i det den föreslog att förneka finanslagens behandling. Men försöket misslyckades fullständigt; förslaget förkastades med 77 röster mot 67. Den 4:de i denna månad har grefve Hohenwart haft en ny storm att bestå i riksrådets herrehus. På dagordningen stod debatten om budgeten för 1871. Emedan man visste, att en af de ifrigaste motståndarne till utjemningspolitiken, furst Anton Auersperg, skulle taga ordet, hade husets medlemmar infunnit sig ovanligt talrikt, deribland erkehertigarne Carl Ludvig, Albrecht, Ernst och Rainer, furst Windischgrätz, kardinalen furst Rauscher, kardinal Schwarzenberg och en mängd höga prelater. Neue freie Presse, hvars nummer af d. 5 d:s är så godt som uteslutande egnadt åt detta sammanträde, betecknar Auorsporgs tal såsom ett lika eklatant som bestämdt misstroendevotum mot kabinettet Ilohenwart. Ur Auerspergs långa philippica mot den federalistiska utjemningspolitiken meddela vi följande satser: Det är sannt, att äfven andra ministerer begått fel, men i detta fall är ministerens hela tillvaro ett fel, ett mycket stort fel! — — Af söndring kan aldrig följa enhet, af splittring blir det aldrig något helt, genom att använda sina krafter på ändpunkterna, försvagar och förlamar man endast medelpunkten. Af underhandlingen med den inre fredens störare (czecherna och polackarne) skall aldrig någon inre fred följa; författningen skall aldrig bli stärkt och befästad genom en utjemning med författningens afsvurna fiender; ett österrikiskt riksråd kan aldrig draga jemnt med en suverän böhmisk landtdag! Officiela underhandlingar med personer, hvilka öppet prisgifva landet, kunna icke leda till något annat mål, än att hela landet blir prisgifvet! (Stormande bravorop från de flesta bänkarne). — — Det är ett bittert, men ett sannt ord: på denna väg gå vi endast allmän korruption, upplösning och förvirring till mötes; förvirringen kan visserligen med svårighet afhjelpas af en diktator, men korruptionen skall förtära folkets bästa kraft, och hvem skall då bli herre öfver detsamma? ... I samma ögonblick som tyskheten i andra länder firar sina största triumfer, vill man här i Österrike uppgifva den gamla historiska tyska statsgrundvalen och återupprätta staten på slavisk grund! I Österrike har det tyska elementet alltid varit det mest toleranta(?!), sörsonliga och medlande. På grundvalen af tyskt arbete, tyska seder och tysk rätt ha Maria Theresia och Josef II upprättat vårt statssamfund. Den tyske österrikaren har ingen åtrå utom detta rikes gränser, han tillhör Österrike med lit och själ. Men må det aldrig komma så lånet, att tysken skall känna sig såsom främmande i Österrike! Vi skulle komma till att bittert ångra det; det skulle kunna hända, att han greps af längtan, af oemotståndlig hemlängtan etter sitt ursprungliga hem! Efter Auersperg talade ytterligare riddare Ilasner (f. d. minister-president), hvilken 3 donnn oamla Avinnaec ane; AA Ant AAA