mage än den stackars hertigen. Påföljande dagen omtalade en skämttidning dödsfallet i följande ordalag : ÅIgår öfverfölls Hans Allrakristligaste Majestät af en indigestion, som idag på morgonen slutade hertig dEscars dagar. Louis XVIII var för öfrigt en af de värsta storätare, som gastronomiens historia känner till. Under en middag om 15 å 20 olika rätter lät han då och då servera sig med en karott utmärkta, små släskkotletter, hvilka hans tjocka, hvita fingrar snabbt förflyttade till vederbörlig ort och ställe. I sanning, en liten alltför nätt och oskyldig mellanrätt! Inom kort skall det sköna, bördiga, på näringskällor outtömliga Frankrike, som förr, gifva sin tribut åt pariser-läckermunnarnet lukulliska utsväfningar. Strasbourg och Toulouse skola sända sina foies gras, Angonlöme sina rapphönspastejer, le Mans och la Flöche sina kapuner, Perigord sina kalkoner, Arles sina korfvar, Troyes sina tungor och sin fromage de cochon, Cancale och Etretat sina ostron, Rouen sina ankor, Dijons, Chålons och Rheims sin senap, Aix sin kostliga olja, Pithiviers sina lärkor och mandeltårtor, Orlåöans sin ättika, Cognac sitt cau de vie, Bordeaux sin anisette, Montpellier sin Cremo de Moca, Brignolles sina syltade plommon, Ollioules sina sikon o. s. v. och så har man ju redan haft en revy, en revy af 124,000 man, med solsken, Thiers på en estrad och Mac-Mahon på en kolsvart arab. Man hurrade, jublade och sorlade alldeles som i fordna dagar. Folkträngseln var likväl ej så stor som vid revyerna och kappränningarne under kejsardömet, säga korrespondenterna. De klaga på samma gång öfver att en stor del af boskeerna och träden i Avenue de IImpratrice och Boulognerskogen numera blifvit nedhuggna och förstörda. Kanske var trängseln mindre vid revyen af precis samma orsak. Mar icke den oåtkomlige skogsåverkaren Döden skoningslöst gått fram bland den menskliga skogen i Paris, ha icke högresta, kärnfulla stammar, smärt, löftesrik ungskog i tusental fallit för hans mördande hugg? Damernas toiletter voro anmärkningsvärdt enkla, heter det vidare. Helt visst af samma orsak. Skrikande färger älskas ej gerna af den, som bär sorgen i hjertat, och huru många af dem buro icke det! Officerarnes uniformer voro desto mera praktfulla: de voro så guldsmidda, att man aldrig sett maken dertill i Frankrike. Solen bryter sina strålar mot glittret, som ger ett återsken i rödt; är det den lagbundna frihetens morgonrodnad eller ett järtecken, bebådande nya brodermord, nya stundande blodbad? Der borta under träden står en djupt sorgklädd qvinna. En liten flicka vid hennes hand betraktar med vidöppna, undrande barnaögon det glänsande tåget, som passerar förbi. Moderns blickar äro deremot stela och glasartade: sorgen har dämpat deras liflighet, tärarne släckt deras eld. Förgäfves, förgäfves söker hon bland de glänsande lederna fader, make och söner, kriget har skördat dem alla! Hennes läppar röra sig sakta. Är det en förbannelse de frammumla? Eller en bön? Det gifves dock sår, som ingen tid läker!