Paschal Grousset säger, att han ej gör sig några illusioner; men eftersom han angifvi många personer, så hoppas han i hemlighet att man icke skall göra honom något särdeles Grousset har flera gånger besökts af sin mor Rossel visar stor fasthet. Jag vet, hvac som väntar mig, säger han; men det varai mycket länge. Denne s. d. kommunistiskt krigsminister tillbringar sin tid nästan uteslu tande med att röka. Eftersom han varit of sicger i armön, kommer han väl att skjutas La Cecilia, om hvilken så många olika berät telser varit i svang, skall, etter hvad det nu berättas, vara död. D. 24 Maj, då han såg allt vara förloradt, flyktade han med nägra legionschefer och flera officerare ur sin generalstab till tästet Vincennes. Der befann han sig hela tiden i ett högst upprördt tillstånd. Kl. 8 på morgonen d. 29 promenerade han på en af sästets gårdar. År det något nytt? frågar en afhans adjutanter honom, Javisst! svarade Cecilia och sköt sig en kula för pannan. Han var blott 27 år gammal. Inom alla stadsdelar af Paris fortsättas husvisitationerna med den största ifver, och för de kommunister, som ännu äro fria, blir det med hvarje dag svårare att undandraga sig polisens efterforskningar. Men oaktadt vederbörandes ansträngningar har det ännu icke lyckats dem att fasttaga alla kommunens främsta anhängare och agenter. Det måtte ha lyckats en del af dem att undkomma från Paris, men de öfriga hålla sig ännu gömda derstädes och upplysa om sin tillvaro derigenom, att de oupphörligt låta uppklistra anslag på murarne. Man har häktat en viss Tocsin, som af Kommunen hade i uppdrag att låta stormklockorna ringa öfver hela Paris, när Versaillertrupperna skulle inrycka derstädes. Deraf hans antagna namn. IIan var sjelf tornväktare i en af pariserkyrkorna. Vid Boulevarden har man funnit 1400 bomber, hvilka undandolts i ett hus. Nästan alla innevånarne i dessa senare blefvo äfven häktade. Stenbrotten Amårique, hvilka ligga bakom Buttes Chaumont, tjena kommunisterna ännu alltjemt till tillflyktsort, fastän polisen nästan dagligen gör razzias derstädes. I Calais, Boulogne och Dieppe häktas dagligen ett större antal af Kommunens anhängare, hvilka söka att ifrån dessa städer kunna komma till England. I Dieppe fasttagas dagligen i medeltal tjugo personer; innevånarne i denna stad bruka dagligen promenera ned till hamnen för att roa sig med att åse häktningar. Hafvets stränder längs Kanalen öfvervakas strängt, och alla fiskarebåtar undersökas noga, emedan några insurgenter försökt att med dylika undkomma till England. Piskarena sjelfva å dessa båtar fasttagas naturligtvis tillika med insurgenterna. I Calais har polisen tagit Casimir Bonit, redaktör i Cri du Peuple. I Paris har man jemväl häktat följande: Cibout, den kommissionär som var af Kommunen bestämd till att sälja de från Thiers tagna sakerna; Francois, direktör för fängelset La Roquette, der erkebiskopen af Paris, presidenten Bonjean och de öfriga som gisslan häktade personerna blefvo skjutna. Francois förnekade först, men tillstod sedan, att han närvarit vid deras skjutande, och han vill nu afgifva bekännelser, hvilka skola så till vida vara af vigt, som Kommunens medlemmar på aldra sista tiden hade eitt säte just i La Roquette. Deputeraden för Aisne, hr Turquet, en ung man, har i 20 dagar haft hos sig såsom sin handsekreterare en f. d. medlem af allmänna välfärdsutskottet under Kommunen, hvilken äfven en tid hade befälet i fästet BicCåtre, Leo Meillet, hvilken lyckats att medelst ett af honom och general Chanzy anskafladt pass undkomma till Belgien. Såsom skäl för denna lagstridiga handling anger Turquet i ett i tidningarne offentliggjordt bref, att Leo Meillet d. 18 Mars vid hans häktande i Paris räddat hans lif och att kan skattade sig lyckig af att på detta sätt ha kunnat vara sin räddare till återtjenst. Förutom Turquet rädiade Meillet flera andra personer, hvilka häkats, nemligen general Chanzy, de Langouriau och den förres adjutant grefve Robert Cesort, under hvilket senare namn dolde sig ngen mindre än hertigen af Chartres. Iden vagn, hvari dessa fyra häktade personer sutto, defann sig äfven prinsen af Joinville, hvilken nan dock lemnade oantastad. De kommunitiska nationalgardisterna kände icke de båda )rinsarne. Tänk, om de känt dem! Man kan ätt tänka sig huru vigtig en sådan gisslan kulle varit för dem gentemot nationalförsamingen med dess mänga orleanistiska symatier. I La Vilette, en af Paris förstäder, brina ännu dockorna, fastän det är 5 veckor sean kommunisterna satte eld på dem. Antalet af de personer, som under Komnunen blefvo vansinniga, uppgifves till 500. 60,000 mureriarbetare äro nu sysselsatta ned att reparera de skador, som under Komnunens välde åsamkades Paris. — Alla unerrättelser från den franska hufvudstaden äro 22— — a