toiren och — publikens ynnest. Den förstnämnda är en af svenska scenens ypperligaste gummor — både då det gäller sramställandet af den älskvärda och den koketta — mill Söderberg har, oaktadt en svår strupåkomma, varit sångscenen till ovärderlig nytta — så är t. ex. hennes Fiorella en präktig och konseqvent genomförd typ — och mill Johannesen har vid flera tillfällen ökat behaget af sitt intagande yttre genom ett vårdadt och naturligt spel. Bland de manliga sujetterna ha bördan af repertoirens tunga och måttet af publikens tacksamhet varit något så när jemnt fördelade. Eno upplyst kritik torde dock ej böra underlåta att anmärka det manierade i deklamationen hos de flesta af de mera framstående skådespelarne, något som, vi medge det gerna, torde vara bland det allrasvåraste att arbeta bort. Men en fast vilja förmår mycket och orättvist vore att ej erkänna det hrr Sjöberg, Roos, Strindberg, Ullberg och Gardt, oafsedt manörsynderna, i väsentlig mån bidragit till de många njutningsrika aftnar Åhmanska sällskapet beredt oss; den sistnämnde har derjemte lagt i dagen en rätt anmärkningsvärd talang i den svåra konsten att maskera sig. I framsägandet af dialogen står hr WVagner främst; den yppersta bland de många olikartade roller ban utfört har, enligt vårt förmenande, varit Benedicts i Mycket väsen för ingenting, en roll förträffligt passande till debutroll vid landets första scen, ifall den sträfsamme konstnären en gång skulle längta att bestiga Sveriges dramatiska parnass. Hr Ringh har visat ett beaktansvärdt framåtgående som skådespelare: en tillsvidare permanent heshet motverkar dock i ej ringa grad det eljest behagliga intrycket af hans uppträdande. Hr Hafgrens präktiga röst bar utgjort en af säsongens glanspunkter och man har med tillfredsställelse iakttagit en stigande ledighet i sättet att föra sig på scenen, hvarpå hans ståtliga framställning af Montedafior i Frihetsbröderua utgjort ett ojäfaktigt bevis. I korthet sammanfattadt: de varma bifallsoch afskedsbelsningarne sistl. Tisdags afton voro sullt berättigade, särdeles som de uttryckligen i ej ringa mån egnades sammanhällaren af det hela, dir. Ihman. Våra teaterförbållanden befinna sig, som bekant, i ett brytningsstadium; lyckligtvis är dock Thaliatemplet tillsvidare endast ett konkursbo, ej ett sterbhus; konsten är ej död derinom, fastän hon fått en smula trassliga affärer. Men det reder sig nog med dem, och har detta en gång skett, är det väl obestridligt att dir. Åhman för närvarande är den lämpligaste man af facket inom vårt land att reda den konstnärliga bärfvan, ty få kunna i detta fall framlägga ett bättre specimen än hans: den nu afslutade, i alla hänseenden lyckade halsårssejouren. Outtröttlig och vaksam som regissör, har han som instruktör varit den tysta kratt, som i första rummet medverkat till mången lysande framgång, åt hvilken vi sedermera skänkt en häpen beundran, Den sista nyheten på repertoiren var Prinsessan af Trebizonde, om vi ej misstaga oss den produktivaste bland de produktiva, Offenbachs siste skapelse före det olycksaliga krigets utbrott. Det är en märkvärdig man den der Offenbach, han kunde, om han ville, kalla sig schackspelarnes konung: han är ständigt Jacques, men blir aldrig matt; item vigilörernas: ban har hittat på den stora konsten att framför allt låna — af sig sjelf; och slutligen melodiernas, ej de högtidliga, gripande, som stämma sinnet till svärmeri, melankoli, andakt, utan de sprittande, lekande, uppiggande, som komma oss att glömma alla lifvets små sorger, komma oss att, liksom under inflytande af ett lätt champagnerus, se verlden genom ett rosenfärgadt töcken, melodier till hvilka kunna läggas som text skaldens målande ord: Sörj ej den gryende Dagen förut! Njut af den flyende Hvarje minut! Operettens libretto är klen, det kan ej förnekas, och den öfversättning som begagnas — eget nog hr Michals, ej hr Strindbergs — ännu skralare; men musiken, synnerligast i tredje akten, fullt ut jemtörlig med maöstrons bästa. Reminiscenser finnas, det är nu en gång för alla klart, men de äro så, vi hade så när sagt — konstnärligt — hopblandade med nya fyndiga ider, att de efter några gångers upprepande trängas bort af det lefnadsfriska i den nya form, hvari de uppträda. Vi påpeka bland de mest anslående nummerna: ouverturen (i vårt tycke bättre genomförd än Frihetsbrödernas), i första akten: dubbelkören (introduktionen) och finalen; andra d:o: qvintetten (snurra, snurra!), jägarekören, en musikalisk perla liksom prins Raphaels och Zanettas förtjusande duett, samt prins Kasimirs käppkupletter (ypperligt föredragna at hr Sjöberg); i tredje d:o: Raphaels romans (innerligt och tilltalande sjungen af m:ll IWiborg). Kasimirs visa, Raphaels tandvärksaria, Tremolinis och Reginas duett, pagekören, dryc