— Ja, jag vet det och gillar det. Doktor Amboyne kom till middagen. Under aftonons lopp talade han om sin patient Coventry och sade att han aldrig skulle kunna gå mer, hans ryggrad voro för allvarsamt skadad. — Huru snart skall han dö? det är allt hvad jag vill veta, sade Henry med denna alltför stora uppriktighet som läsaren för länge sedan funnit hos honom. — Åh, han kan lefra i åratal. Men hvilket lif! Nedra delen af kroppen lam och i den öfra ett sjukt hjerta. Äfven jag som känner och afskyr mannens brott ryser öfver det straff himlen pålagt honom. Det uppstod en dödstystnad kring bordet och Henry blef helt blek. Han var tyst och dyster hela aftonen. Nästa morgon efter frukosten gick hans mor till honom och besvor honom att ej längro förspilla sin ungdom. — Mannen skall aldrig dö, sade hon; han skall trötta nt dig. Du har stor energi och mycket mod? men du har ej en qvinnas ödmjuka tålamod att år efter år vänta på en händelse som du ej kan påskynda ett enda ögonblick. Inser du ej att det är hopplöst? Gör slut på din olycka genom ett raskt steg. Fria till Jael. — Jag kan ej — jag kan ej. — Nå så låt mig göra det för dig. — Skall det göra dig lycklig? — Mycket lycklig. — Skall det göra henne lycklig? — Hon skall bli så lycklig som en drottning,