Litteratur. Digte al Ilenrik Ibsen. Köbenharn, Den Gyldendalske Boghandel. Af de nordiska länderna är Norge onekligen nu rikast begåfvadt i afseende på liksull skaldekonst. Danmark eger ännu sin Winther och sin Paludan-Muller; men huru varmt den förre, huru väl den senare än sjunger, tillhöra de dock båda den skaldekrets som går!, ej den som med fulltonigt bröst sjunger sitt fäderneslands, sitt folks känslostämning i den dag som är. Väl griper med mandoms kraft Ploug i lyran; men han är så mycket handlingens, den politiska debattens man, för att icke politiken skulle tvinna sina trådar för tätt in i alstren af hans likväl med fog beundrade talang. Nordens enhet är hans tema, hans skaldskap, ja, hans hola personlighet har uppgått i denna tanke som var föremålet för hans ungdoms drömmar, hans manna ålders kraftiga verksamhet, hans senare ålders oförminskade kärlek. För denna enhet brinner ock hans sångmö; men denna hennes kärlek till en id förhindrar henne från att skapa dessa det skönas konkreta gestalter, som göra sången till skaldkonat. — I Finland har Runeberg tystnat, och Topelii lyra klingar visserligen ännu, oftast i rytmisbt välljud, men ej sällan i timt kling klang, hvadan vi gerna kunna säga, att den ur Runebergs lama band fallna spiran icke blifvit på Auras strand åter upptagen. — Här i Sverige, — Gudi klagadt, vi behöfva väl icko närmare betona, huru ödsligt och tyst det är i diktens gårdar hos oss?