(Insändt.) Vid Fru Frederique Bergmans Graf. Hvi skulle Du så snart ifrån oss gå, O syster! nu invid Din graf vi stå Och fälla sorgetårar många, många, Ur hjertats djup gå vemodssuckar långa. Vu var vårt allt, vår älskling alla tider, Ifrån Din vagga Du blott älskad var. Du är ej mer! Från jordelifvets strider Du flyktat bort — nu är blott minnet qvar. Din tid var kort; i verldens mörka dalar Du fann ej hvad Ditt hjerta sökte blott: kRtt högre ljus. Men hoppet till oss talar Att Du nu funnit det, att Du har godt! Nu sörjes Du så djupt af syskon flera, Af maken som står qvar och af de små Du lemnat efter Dig; af sju, ej mera Än två stå qvar — det är dock nog ändå! Alla syskonen.