protestera mot alla planer, som hafva till ändamål att godkänna grefven af Chambord såsom laglig arfvinge till Frankrikes tron. Förmodligen humbug! För öfrigt umgås man inom nationalförsamlingen i Versailles allvarligt med planen att förlänga nationalförsamlingens mandat med två år och för samma tid uppdraga verkställande maktens chefskap åt Thiers, medan ett utskott tillsättes för att inkomma med förslag till regeringsform, om hvilken församlingen kan under tiden med lugn och oväld förhandla. Tanken är icke så oäfven och har redan gjorts till föremål för motion inom församlingen. Som bekant är har marskalk Mac Mahon endast åtagit sig att anföra belägringsarmöen på det vilkor, att det tillätes honom att sedan han löst sin uppgift draga sig ur den aktiva tjenstgöringen, nedlägga alla sina värdigheter och lefva på sin pension. Den väf af politiska intriger som i den närmaste framtiden skall omgifva alla högtstående personer är motbjudande för marskalkens krigarenatur, Bonapartisterna ha redan satt sig i rörelse; Dugud de la Fouconnerie och Palikao, som båda befiuna sig i Paris, ha djerft uppträdt och sökt audiens hos öfverbefälhafvaren. Den förstnämnde blef alldeles icke mottagen, och samtalet med den sistnämnde varade endast en qvart och egde rum i närvaro af två sekreterare, som oafbrutet utfärdade ordres, hvilka marskalken utskref. Mac Mahon ville förmodligen dermed gifva tillkänna, att det var hans bestämda afsigt att ej inlåta sig i politiska, kombinationer. För att hålla sig utanför partistriderna skickade marskalken dessutom för ett par dagar sedan sin förste adjutant till Versailles för att ofördröjligen begära afsked. Men Thiers bad honom att ännu ha tålamod en kort tid, tills en general blefve funnen som vore lämplig till kommendant i Paris. Man måste för öfrigt låta marskalken vederfaras den rättvisan, att han förstått införa en förträfflig disciplin bland trupperna. Sällan inträffar väl att en stad blir tagen med storm och lyder under militärvälde utan alt borgrarne ha skäl till att anföra besvär öfver truppernas uppförande. På den som sett de odisciplinerade, utsvultna och aldrig nyktra soldaterna under belägringstiden gör förändringen ett mycket gynnsamt intryck.