Från Utlandet. Den tyska pressen börjar redan diskutera den hotande faran af Kommunens ut bredning och dess iders tillämpning inom det stora tyska fäderneslandet. Dit, säger det likväl sansade bladet Köln. Zeit., dit har det således äfven kommit i ekoltvängets, den allmänna värnepligtens, arbetarebildningsföreningarnes och folkbankernas land! Au mycket är ruttet i våra sociala förhållanden, det ha vi redan länge vetat; att något stort måste ske, för att afhjelpa skriande missförhållanden i våra stadsarbetares ställning och att lusten derför just icke är så utbredd hos vård stora industriidkare, som önskligt vore i deras eget sanna intresse och man i de lidande massornas intresse måste fordra, det vara lika litet en hemlighet. Men att redan nu ett så djupt och oförsonligt hat råder inom dessa klasser, en så förtvifladt revolutionär stämning, en sådan fröjd öfver brott mot allt, som står öfver dem, det ha väl endast högst få ansett för tänkbart. Och likväl förhåller det sig så, åtminstone inom största delen af det social-demokratiska partiet. Inför denna afgrund komma de bildade medelklasserna och deras såväl religiösa som rent politiska liberalism i ett nytt läge. Den djupa religiösa rörelse, som allt sedan d. 18 Juli 1870 delat den katolska befolkningen i tvenne läger och efter fredsslutet med Frankrike ledt till öppen kamp mellan kyrka och stat, bar vid sin sida nu en social, hvilken, i samma ögonblick som dess ledare afråda från kostsamma strikes, såsom en blott fruktlös hjelp i nöden, helt öppet förordar såsom det enda räddningsmedlet mordbrandsanläggningar inom hela samfundet efter Kommunens förebild. Det smärtar oss att framställa detta tillstånd sådant det verkligen är. Man har från tvenne sidor svurit döden åt det nya riket i sjelfva ögonblicket för dess grundläggnipg: från ultramontanerna och socialdemokraterna i VInternationale. Båda förneka af grundsats statens och nationens ider, båda stå med sina mål utanför alla bestående ordningar, båda önska i afseende på dessa ordningar, likasom Nero, att de blott måtte ha en hals, för att man med ett hugg skulle kunna skilja den från bålen, båda draga med blind sanatism i fält mot vår tids hela kulturarbete. Hvad vi med stolthet och glädje kalla vår vetenskap, vår konst och andliga bildning, det är för ultramontanerna en af Gud förbannad otro. Hvad redligt arbete förvärfvat i jordisk egendom, samvetsgrann sparsamhet och lyckligt begagnande af omständigheterna tillökat, det synes för Internationale vara stöld och plundring af de fattigas menskliga rättigheter. Och emellan dessa båda fiender, af bvilka den ene har sina legioner bland landtbefolkningen, den andre i de stora städernas arbetareqvarter, står den egande och bildade medelklassen och åser med smärta och harm, huru hvar och en af de politiska frioch rätigheter, som den under en långvarig, mödo