Jag har många gånger blifvit värre narrad. Ransome skakade på hufvudet. — En gammal poliskarl som jag är, sade han, borde ha anat att det var en till sprätt förklädd mästertjuf. Jag skulle ha satt mina handklofver om hans hans hand och satt mig med honom på luckan tills det behagat försynen att låta en poliskonstapel få det infallet att gå förbi. Såsom ett slags corollarium tillade han: — Ni borde skrifva till London efter en detektiv poliskarl. — Nej, sade Henry. Jag vet att ni är en klok man och en bra man och min vän. Jag vill ej ha någon annan som hjelper mig i denna angelägenhet. — Är det så? sade Ransome. Nåväl, då går jag in på saken. Det gör mig godt, mr Little, att höra vänliga och uppmuntrande ord då man tviflar på sin egen förmåga. Nu till er angelägenhet; säg mig allt som ni vet och huru ni fått veta det. Henry berättade och Ransome gjorde sina anteckningar. Derefter omtalade han utt han hade några gamla memoranda som kunde bli af värde: han skulle besöka honom om ett par dagar. Han kom på utsatt tid och visade för Henry Coventrys visitkortfodral samt omtalado att han hittat det bredvid Littles brefläda samma natt explosionen egde rum. — Märk mina ord, detta kan leda till någonting, sade den erfarne polismannen. Innan han gick sade han Henry att han nu hade all anledning tro att den omtalte sprätten stod i förbindelse