hvad ni och jag ha att anföra, skaffa er man tio års straffarbete. Jag känner en skicklig polisman i Quebec. Är det värdt att göra några sådana uppoffringar på denna sak ? Little som afhört hela meddelandet med likgiltig min svarade att han ej trodde det löna mödan. — Min gode vän, sade han, jag är olycklig. Jag finner att hämnd ej kan fylla tomrummet i mitt bjerta. Sanna förhållandet är att jag hela tiden i hemlighet hyst den förhoppning att hon skulle återvända. Hvem kunde väl tro att en så ung qvinna som hon skulle på detta sätt öfvergifva sin far och alla sina vänner samt lefva för sig sjolf. Och sedan skall jag nödgas uthärda den tanken att det är jag som drifvit bort henne och derigenom gjort mitt lif ännu dystrare. Jag trodde att jag mätt djupet af olycka. Jag var en dåre som kunde tro något sådant. Nej, nej; lifvet skulle vara drägligt om jag blott finge se hennes ansigte en gång om dagen och höra hennes röst, om den också ej talade till mig. Deita var första gången Little utgöt sitt hjerta för Ransome. Hittills hade han talat om Coventry men ej om Grace; han hade undvikit att tala om henne, dels af grannlagenhet, dels emedan han förutsåg att hans sinnesstyrka skulle svika honom om han nämnde henne. (Forts.)