Teater. Ilajorons Döttrar. Komedi i 3 akter af F. Hedberg. Menniskan har ett oemotståndligt behof af det goda, af att erfara dettas seger öfver allt motstånd, dess oförgänglighet, dess eviga lif. I sitt slägtes stora drama, Historien, följer hon med begärlighet spåren af det godas vandring genom verlden, dess seger öfver de tillfälliga hindren. Det är med hennes själ såsom med allt i naturen. Detta beböfver solljus för att kunna utveckla sig och stärkas till utförande af sitt uppdrag i verlden. Menniskosjälen behöfver det goda, som är hennes solljus, för att icke tvina bort, för att icke krympa ihop och bli dverglik, för att växa upp, stärkas till kampen under blomningen och till sist för att kunna lägga frön till nya skördar, till nya vinster såsom borgen för framåtskridandet. På samma sätt som i historiens stora drama älskar menniskan äfven att på de bräder, som föreställa lifvet i en trängre ram, på scenen se det godas seger. Stundom vill hon bli vittne till denna triumf i tragediens stora handlingar, der de menskliga passionerna i obändig vildhet tumla om med hvarandra och slunga ned individen, hvilken i sin kamp, som uppväcker vårt medlidande, förgås, för att ur hans undergång skall födas medvetenheten om sanningens eviga lif, om det godas seger. Med vördnad nämner hon en Eschyles, en Sophokles, en Shakspeare, en Göthe, en Shiller, en Oehlenschläger såsom de stora andar, hvilka från scenen i tragiken förvissat henne om denna det godas seger. Stundom återigen vill hon heldre komma till denna samma visshet på löjets väg. Det är då hon älskar att sc de ihenskliga dårskaperna, förvridningarne, de sociala pucklarne, gisslade och häcklade och slagna å sin sida till marken, besegrade af det förnuftiga, som är det goda, hvilket sålunda genom komedien flätar ett nytt segerblad i sin oförgänglighets krona. Denna gissling kan vara bilderstormande som Aristophanes, den kan vara mördande som Molieres, den kan vara genom skrattet dödande som Holbergs — eller den kan vara parodisk som en Offenbachsoperett, der tonvågorna stundom illa dölja nakenheten, eller cynisk som mer än en fransk farce, i hvilken det förvända finner nöje i att grina åt sig sjelf. Men komedien kan välja sig en ännu trängre ram. Den kan begränsa sig inom familjelifvets väggar och derinom blotta samt straffa en eller annan lytthet mot vare sig det allmänt giltiga eller det konventionela. Det faller at sig sjelft, att karaktersteckningen då måste vara särdeles fint utförd, om icke komedien skall slå öfver och bli fadd. De psykologiska problemerna måste då med ätt och skicklig hand lösas af författaren, emedan situationerna der icke erbjuda honom illsalle att dölja någon skefhet i teckningen under händelsens med konstersaren hand virkade nät, ty det är just det faktiska i denna art af komedi, att der föga eller intet händer, att allt rör sig inom hvardagelifvets ugna krets, och att hela effekten måste vinnas genom det psykologiska elementets jörståndiga behandling. Vi hafva under denna sejour å Nya Teatern härstädes haft det nöjet att se tvenne somedier, tillhörande denna sista art och båda äf samma fört., neml. Det skadar inte! och Majorens Döttrar af F. Hedberg. I dem båda upprullar förf. för oss taflor af äkta vensk hustrefnad med figurer, hvilka äro sripna ur vår närmaste krets, så tydligt och nära känna vi dem. Här -händer? nästan inzonting. Här vräkas ej i flygande hast beängda situationer öfver hvarandra, afsedda att