TV MT 10147 Ly HAIUIHGA UVYIUH HALAM MIM: 1 då och då kreverar en bomb. I (Från en annan korrespondent.) Paris, Tisdagen d. 23 Moj. Jag väcktes tidigt på morgonen af ett sådant kanondunder och smattrande af gevärsskott att jag trodde sjelfva le grand coup nu omsider vara för banden. Jag klädde mig hastigt, gick ner på boulevarden och efter att ett ögonblick ha varit villrådig rörande den kosa jag borde taga, riktade jag min gång mot Rue Royale för att se om barrikaderna på Place de la Concorde ännu blifvit bemannade. I hörnet af Boulevard Malesherbes, nästan midtemot Madeleinekyrkan, var en ofantlig barrikad under byggnad, och åsynen af en ensam främling på gatan föranledde åtskilliga nationalgardister att komma framrusande. De omringade mig, satte en såg i min hand och fordrade att jag genast skulle såga ner ett träd. Sedan jag ett par minuter hållit på med detta arbete började saken förefalla mig löjlig och obehaglig, hvarföre jag tog fram mitt diplom, förklarade mig vara läkare och begärde att få utföra sådant arbete som var mig värdigt i stället för att användas till en, dagsverkares göromål. Ingen egnade mycken uppmärksamhet åt min begäran och till svar på min fordran att bli förd inför le chef de poste sade en korporal, att allt detder nu var förbi, att hvar och en var chef, och att jag följaktligen måste fortsätta mitt arbete. Jag tog till fötterna i riktning mot Champs Elysees, knappt vetande hvart jag skulle vända mig, och befann mig plötsligt i närheten af Augustine-kyrkan, hvarest en annan barrikad höll på att byggas. Här tvingades jag återigen till tjenstgöring. och sedan jag arbetat en stund satte man ett skjutgevär i min hand, under påstående att alldenstund jag befann mig der måste jag hjelpa till att bemanna barrikaden, emedan fienden var straxt bredvid i Parc Monceau. Det dröjde ej heller många sekunder förrän man på afstånd kunde se en otydlig massa rycka fram, hvars röda byxor utvisade att den utgjordes af liniesoldater, och så fann jag för godt att kasta ifrån mig geväret och ånyo tillgripa en hastig reträtt som ej blef bemärkt i det allmänna virrvarret. Händelserna följa hastigt på hvarandra i sådana dagar som dessa. Barrikaden hade knappt hunnit bli färdig förrän den angreps och utan lång strid eröfrades, under ett allmänt tillslutande af tönsterluckor och den stora gatans skyndsamma utrymmande. Hela boulevarden, så långt som till ändan at Grand Opera, utrymdes oförtöfvadt och ingen vågade sticka fram ansigtet vid knuten af gatans hörnhus utom några däraktiga qvinnor och äfventyrsälskande barn som envisades att riskera sina lif genom att löpa öfver den öppna platsen. Jag klef upp till toppen af ett hus och såg med gladje trikoloren svaja på spetsen af Triumfbågen. Da jag åter kom ner på gatan igen, blef jag ej litet förvånad öfver att träsla på en löstrupp smutsiga nationalgardister, som utan gevär eller tornistrar voro stadda på snabb reträtt till sina hus eller andra gömställen. Nåväl, de äro nu inne, hörde jag en såga, denna panik är mycket dåraktig; men skulle ni, medborgare, händelsevis kunna saga mig hvar jag skulle kunna få en civil drägt ifrån2 Otaliga rykten voro i omlopp. Dombrowski bade verkställt sin flykt, förklädd till blusman; medlemmar af kommunen hade blifvit igenkända under det de civilklädda sökte smyga sig bort från Hötel de Ville; ordonnanser, som begifvit sig till Place Vendome för att upptaga ordres, hade med förvåning funnit staben slydd. Ingen gaf ordres, och ifall någon gifvit sådana betviflar jag högeligen att de blitvit åtlydda. Hvarochen kände att kommunen var död, men vågade ej öppet visa sin gläuje förrän liket blitvit synligt i all sin vederstygglighet. Emellertid reste sig barrikad etter barrikad i alla hörn, och hvarochen förbigående tvangs att lemna sitt biträde och lägga dit några stenar. Af en rad vattenkärror och vintunnor byggde man i hast en barrikad midtöfver Boulevard des Italiens, och två stycken kanoner blefvo snart ditförda och gåtvo den ett mera fruktansvardtutseende. En ryttare red förbi svängande en svart fana under utrop; Fire la Commune!, som ban högljudt och ofta upprepade, men som vann föga genklang. Nationalgardisterna åro nu indelta i tre klasser — de fega som smyga sig undan och hoppas bli glömda; de fina, som försöka att afslipa förgången råhet genom att nu antaga ett artigt och vänligt sätt, och de grofva öfversittarne, som känna snaran om sin hals och derföre finna nöje i att utb eda skräck omkring sig. En oskadlig medborgare fick sig helt kallblodigt ett bajonettsstygn på Rue de la Paix för att han vågat uttala en olika äsigt rörande en sak, och jag sjelf hörde en välklädd tjensteflicka hotas med lika öde derföre att hon törsökte komma till ett apotek för att hemta medicin åt sin sjuke husbonde. Vid hörnet af Rue Lafitte såg jag en qvinna bli skjuten för någon imaginär förseclse och kände igen yttringarne af skräckväldet i öfverensstämmelse med 93 års gyllene förebild. Ifrig att erfara sakernas tillstånd i Hötel de Ville, passerade jag Rue S:t anne och March de S:t Honore, det senare beströdt med glas, murbruk och tegel som lösryckts af kulorna, hvilka öfverallt hveno om öronen på oss. Ett par steg till och jag befann mig på Rue de R voli med en ambulausvän och två unga infirmitres, allesammans betänkta på att inrätta ett provisionelt lasarett i närbeten at den stora barrikad, som så länge varit en buse för oss i hörnet af Rue S:t Florentin. Vi hade ej framskridit många steg förrän vi märkte att granater och kulor föllo hvarje ögonblick omkring oss, kommande, såsom det tycktes, från någon punkt ofvanom Palais de PIndustrie. Vi skredo fram utefter väggen under arkaden, då plötsligt en förfärlig knall hördes straxt öfver våra huf