atöra on mängd oskyldigas lit samt oskontlig och enskild egendom. Dessutom hade insurgenterna ingalunda fördolt i sina blad, att de vore fördiga till att utföra hvilka våldsbragder som helst, och då Tuileriernas förstörande samt Luxembourgyalatsets delvisa sprängning 1 luften ådagalade, att de kunde göra allvar af sin hotelse, var det en pligt för Versaillertruppernas ledare att med törsigtighet tillse, det icke nya explosioner inträffade genom minor under gatorna, de der också kunde onödigtvis förstöra många menniskolif och en mängd egendom. Lägg härtill, att trupperna isynnerhet i början af eldsvådorna, blifvit hämmade något för alt deltaga i släckningsarbetena, tills brandkårer hunnit inträffa från landsorten, sedan tillökade med sådana äfven från Bolgion och England, och man kan göra sig ett bogrepp om anledningarne till att denna gatustrid varat i åtta dagar, utan att behöfva tillskrifva insurgenternas hjeltemod denna omständighet, äfven om man skulle vara hugad att vilja blindt tro hvad en korresp. till Daily News säger i ett af H.-T. återgifvet bret, skritvet vid Dombrowskis armbåge en för en hederlig karl i öfrigt föga afundsvärd position. Åtminstone skrifves i ett bref från Versailles af d. 22 d:s till frIndep. belge, följande, hvilket torde böra återgifvas vid sidan af korrespondenson från Dombrowskis armbåge: Nu, då upproret kan anses för undertryckt, sinnes det ej mera någon anledning att förtiga, hvad som varit anledningen till de ständiga uppskofven med angreppet. Regeringen i Versailles räknade ända till sista ögonblicket på, att en af Paris portar skulle bli öppnad för henne, och det är onekligt, att ett stort antal personer härom gjorde anbad. Häraf följde, att trupperna ofta stördes och måste stå hela nätterna färdiga, i väntan på att de löften som dessa förrädare gifvit skulle bli infriade, och häraf kom det sig äfven att afbrott inträftade i belägringsarbetena. Det märkligaste i allt detta är dock förrädarnes namn jemte den betalning, som de äskade för öppnandet af Paris portar. Dessa fakta, hvilka tillhöra historien, böra omtalas och ötverlemnas åt alla hederliga menniskors förakt. För de fanatici, som ropade: lefve kommunen! (och till dem kunde en tid just denne korresp. till det belgiska bladet räknas), är det dessutom nyttigt att erfara, af hvilka män de leddes. Bland dem, som sökte att inleda sådan handel med regeringen, voro Cluseret och Dombrowslki. Cluseret skickade verkligen för tre veckor sedan en amerikansk undersåte till Versailles, för att underhandla om Paris uppgifvande mot en penningsumma. Ombudet begärde 10 mill. fres för utlemnandet af portarne, och då Thiers ryckto på axlarne öfver denna fordran, tillade han, att detta endast var det första anbudet och att Cluseret helt säkert skulle, om man för öfrigt kunde komma till en uppgörelse, låta sig nöjas med ett mindre belopp. Cluserct blef just arresterad i Paris i det ögonblick, då hans ombud vände tillbaka dit från Versailles. Hvad Dombrowski angår, så var han mera anspråkslös, i det han endast begärde 500,000 fres, och det är endast få dagar sedan, han gjorde detta anbud. Det synes råda någon osäkerhet, buruvida Dombrowski verkligen är fasttagen och skjuten. Det bekräftar sig icke holler, att man bemäktigat sig det vackra kommunistiska tvillingparet Pyat och Delescluze, hvilka hålla sig undan, men likväl icke skola, hoppas vi, undgå lagens rättmätiga straff. Insurgenterna ha nu äfven förstört Jules Favres, den gamle republikanens, hus, Det är liksom en Nemesis. Vi ha nu i åratal följt den energiska kamp, som denne man underhöll mot det andra kejsardömet. Vi ha sott, huru han med ursprungligen blott 7 anhängare småningom lyckades kring denna kärna samla allt flera anhängare, tills kejsardömet slutligen fann sig nödsakadt att gitva något efter för denna oppositions fordringar. Favre är i grunden den man, som påskyndat kejsardömets undergång, för att i dess ställe framkalla den republikanska statsformen, och nu blir han sjelf ett af offren för den lössläppta, otyglade folkvilja, för hvars suveränitet hans glänsande vältalighet brutit så mången lang. De sista månaderna ha varit honom en sträng lexa, och denna sista tilldragelsen, i förbigående sagdt en ny dumhet al kommunisterna, är ytterligare on sådan, Bland allt eländet är det med en viss tröst man erfar, alt do första telegrammorna till någon del öfverdrifvit törödelsen. Vi veta, att Louvren är så till vida räddad, att konstskatterna icke blifvit skadade. Blott en del af Palais Royal är förstörd, men huru det verkligen förhåller sig med Luxembourgpalatset känna vi icke, ehuru det synes faktiskt, att en del deraf företörts. Möjligen vill man ännu icke uppenbera den ofantliga skada, som härvid tillfogats den moderna målarckonsten, hvars alster funnos förvarade i detta palats. Det finnes anledningar att tro, det kommunen velat komma åt dessa konstskatter. Dess delegerado för de sköna konsterna var neml. Courbet, en målare som icke saknat begåfning, men gjort sig ryktbar förnämligast genom en atskyvärd materialism, gränsande till den råaste cynism, Ilan kunde icke under kejsardömet komma tramåt, emedan akademien för de sköna konsterna ännu höll åtminstone i någon mån på, att det sköna, för att vara skönt, måste ha en idealisk belysning. IIarmsen häröfver förbannade Courbet akademien och dess konstprinciper, i det han, betraktande sig sjelf som den nya konstons Messias, aldrig till dess utställningar lemnade några bidrag, utan i stället arrangerade små privata expositioner af sina egna alster, der nakenheten och cynismen skulle i tärgernas orgie bära vittne om konstens nya religion. Man befarar, att denne fåfänge dåre nu låtit genom explos:on förstöra de moderna målningarne i cr —