nomiska missöden för landet i sin helhet, on vådane inträffa, icke skola träffa den oberedde Den svåra frågan om understödjandet af di enskilta jernvägsföretagen har blifvit löst på ett efter vårt förmenande särdeles lämplig sätt, både hvad understödets ferm och sum mor beträffa, och såvidt den utomstående kat döma har det finare slags korruption, son jernvägsförhandlingarne förut ofta inneburit denna gång ej gifvit någen märkbar missrikt ning åt besluten. Om fattigvårdsfrågan också ej erhöll der fullt filantropiska lösning, hvilken vi för vå del skulle ansett hafva varit den nyttigaste både för samhället och den enskilte, så ha å andra sidan de jernhårda grundsatser on den fattiges rätt, eller snarare brist på rät tigheter, hvilken en töregående riksdag till tronen framburit såsom ett uttryck af folkets tänkesätt, ej i den nya fattigvårdslagen vunnit stadfästelse. Man var inom representantförsamlingen synnerligen rädd för att genom mildhet i de nya lagbestämmelserna gynna kommunismen såsom det hette. Hvad man önskade skulle emellertid säkerligen bättre hafva vunnite genom att fullt träda tidens humana riktning till mötes än genom att intaga den åt tvenne sidor vacklande grund, hvarpå man nu ställt sig. Eller tror man väl att den stackars usling, som lystet betraktar den brödkaka, hvilken ratas at den rike mannens hundar, lättare befrias från sin kommunistiska magsilosofi derigenom att egaren i en abstrakt föreläsning underrättar honom om att brödkakan såsom skyddad af eganderättens helgd är ett heligt ting, än derigenom att denne vänligt men mot eqvivalent i arbete åt honom öfverlemnar densamma? Bland underlåtenhetssynderna hos 1871 års riksdag synes oss den vara den störeta att så litet blifvit uträttadt. Försvarsfrågan, hvars lösning annars ensam kunnat anses för ett riksmötes fulla gerning, blef till intet; sattigvårdslagen blef visserligen antagen, men den diskussion om de ledande principerna, hvilken för frågans vidare utveckling var så nyttig, förkortades väl mycket, förmodligen i följd deraf, att betänkandet inkom i riksdagens sista timma; trycktrihetslagen är oafgjord; frågan om qvinnans förmögenhetsrättsliga ställning har visserligen eakridit något framåt, men det tagna steget utgör en halfmesyr och bär, liksom så många andra, spår af att vara ett de sista riksdagavockornas ofallgångna barn. Orsaken till att tiden ej räckt till, ligger i icke ringa mån deri, att det från många håll, äfven från tronen, till representationen uttalade rådet att ej på en gång taga för mycket af ärenden för sig ej blifvit åtlydt. Motionsflödet har varit nästan, om ock ej fullt lika rikligt som tillförne. Många värda motionärer synas fortfarande endast velat begagna utskotten såsom ett slags lexika, hvilka borde ega till uppgift att gifva dem upplysning om enstaka förhållanden inom lagstiliningen, hvarom deras egen sattningsgåtva ej sraxt visste att gifva dem besked. Till den grad ringa förboppning synes oss böra hafva funnits hos förslagsväckarne sjelfve att deras föga bearbetade och litet öfvertänkta inlagor skulle leda till något resultat. I det tal från tronen, hvarmed-riksdagen hemförlofvades, blef sörkunnadt att urtima riksdag under årets lopp skall sammanträda för försvarsfrågans ytterligare behandling. Man finnor häraf aw regeringen anser en doamvetegrann vård om landets väl fordra den skyndsambet att ett nytt försök till frågans lösning ej kan uppskjutas till den tid, då lagtima riksdag ånyo sammanträder. Men å andra sidan har man ej velat tillgripa den utväg, som grundlagen anvisar, att genom törordnande om nya val erhälla on representantförsamling med nya ledamöter. Det steg, regeringen tagit, vittnar om att hon förtroendefullt förväntar att landets upplysta mening och en passionsfri, från allt småaktigt rättshalveri skild eftertanke hos representanterna sjelfva skola förmå dessa att afstä från de hinder, som de ställt emot förverkligandet af ett stort fosterländskt intresse. Men om nu denna förväntan ej uppfylles, om regeriogens på skäl och bevisning grundade framställningar om afbjelpande af det lefvande försvarets briater mötas, då som tillförne, af ett motsatt: car tel est notre plaisir, hvad skall då inträffa ? Om det är sannt att regeringen varit villädig, huruvida utskrifning af nya val kunnat ke annat än i samband med upplösning af ett pågående riksmöte, så har genom den nu örebådade extra riksdagen den vigtiga frågan j blifvit förd ett enda steg framåt, såvidt ifven den sistnämndas svar blir nekande. Ty amma grundlagsparagraf, hvilken förmodligen kulle anses utgöra hinder för utskrifning af ya val mellan riksdagar kommer då också, när den tydligt talar om lagtima riksdag, tt lägga hinder i vägen för att en ny riksagsperiod må grundlaggas genom upplösning f denna urtima riksdag. Den appell till naionen, hvilken i angelägenheter af särdeles tor fosterländsk betydelse — och en sådan yckes ju regeringen fästa vid den förevarande rågan — det torde vara regeringens skyldig— — —