gångarne till Möntmartre. Barrikaderna byggas efter en gemensam plan och se mycket solida ut. De byggas ej som fordom af gatsten utan uppmuras med beton och betäckas med sandsäckar, framför dem gräfves en bred graf. Man är färdig med dem i Boulevard Magenta, Rue de Clignarlouit, Place Pigalle och Place Blanche. Montmartre förvandlas sålunda till ett fullstänuigt särskildt citadell, dit insurgenterna kunna dra sig tillbaka, då do drifvas ut ur det andra Paris. — På bangården i S:t Denis finnes uppslagen en kungörelse, som förklarar 22 at kommmunisternas tidningar förbjudna. De resande, som komma från Paris och som ej känna till detta förbud, utsätta sig för att bli arresterade af de franska gensdarmerna som aflemnar dem till den vakthafvande preussiske otficeren. Denne låter två soldater eskortera dem genom S:t Denis till platskommendanten, som vanligen åter försätter dem på fri fot, när han väl öfvertygat sig om, att de icke äro kolportörer af de förbjudna tidningarne. — Man påstår, att det är Thiers sjelf som leder Versailler-armens rörelser, hela hans tid är upptagen med att utkasta planen till angrepp. Napoleon 1:es bistorieskritvare har på gamla dagar sjelf blifvit general och genom en sällsam slump är han år 1871 i fård med att b a just samma sästningsverk som han 1840 grundlade. — Engelska tidningen Morning Advertiser berättar foljande sast otroliga historia: — Det sinnes i London ett sällskap som kallar sig för -Röda Klubben, bestående af engelsmän och fransmän, och då det kom till dess kännedom att kommunen för utförande af sitt program behöfde kapitaler, vidtogos genast åtgärder för anskaftande af penningarne. Sådana erhöllos snart, men svårigheten var att få dem till Paris. Efter en lång öfverlaggning blef det beramadt att någon skulle antaga skepnaden af en åldrig, döende fransman och såsom sådan uppträda i versallles. Lämplig person blef snart funnen. M—, en fransman som är väl bekant i åtskilliga politiska klubbar i London, utsågs att spela rollen at en döende anförvandt. Sovereigus, uppgående till åtskilliga tusenden, instickades i slanellgördlar, med hvilka ban omlindades. Orkeslös och stapplande gjorde han sitt inträde i Versailles, hvarest han hos en marchand de vm erhöll en badd. Hans symptomer bletvo med hvar timma värre, och då han tydligen ej hade långt qvar, bad han att bli transporterad till Paris för att taga ett sista farväl af sin ende son. Versaillerregeringen beviljade hovom ett pass. Han var så sjuk och svag att han ej kunde flyttas ur ain bädd, hvarföre både bädden och den sjuke mannen buros, på samma sätt som man bär en ambulansbår, till grannskapet af Pont de Neuilly. Bärarne klagade ötver bördans tyngd, och väl bade de avledning dertill, i anseende till den mängd guldmynt som omgäfvo den sjuke. Den hårdhjertade jörmente sonen kom aldrig tör att mottaga sin döende fars afskedsord, och sedan den sjuke vid lampligt tillfälle frigjort sig från sina gördlar, reste han sig upp som en vederqvickt jätte och drack i en bräddtull bägare Rossignol en skål för kommunens välgång. — Öfverallt i de franska byarne utanför Paris läser man proklamationer från regeringen i Versailles till de bataljoner i Paris, som icke deltagit i upproret, om att organisera sig för att kunna träda under vapen, så snart armen bemäktigat sig en del af staden. Antagligen blir det dock temligen omöjlig: för dessa bataljoner att kunna prestera någon hjep, erär de upproriska tagit gevären ifrån dem. Man har nemligen under ue senare dagarne sett små afdelninger uraga från hus till hus och samla ihop gevär på en rullvagn, som de föra med sig. — Insurgentregeringen säges för öfrigt ej vara särdeles belåten med sakernas närvarande tillstånd I ett dekret beklagar den sig öfver att oansvariga komiteer korsa regeringens planer och förklarar att den på alla vis vill motsätta sig detta. Den syftar Lärmed förmodligen på nationalgardets Comite Central, som, i trots ar att den är törklarad för upphäld, ännu fortlarande verkar. Vidare berättas följande om en hemlig församling som kommunen hade förliden natt. Man talade om situationen och mötet var mycket stormande. Etter några meulemmars äsigt vore itnationen icke hållbar?, de sista valen hade mer än nog ådaga.agt de ringa sympatier som kommunen hade bland den öfriga befolkningen. Andra medlemmar uttalade sin önskan att nedlägga sitt värf, som började på att bli alltför farligt. Andra åter talade om kassans sorgliga tillstånd och de fiuansiella svårigheter, som stodo sör dörren. Slutligen upplästea rapporter från provinserna; man blef ense om att de nyheter, som voro goda på morgonen, 1 aftonen visade sig vara raka motsatsen. — En korrespondent till Sidele skrifver från Versailles, att regeringen ämnar törskaffa sig en noggrann förteckning på alla vinbutiker i Frankrike och derefter inskränka deras antal till nätt och jemnt så många som för innevånarne i hvar ort äro nödvändiga, i akt och mening att derigenom minska dryckenskahslasten. Ar detta — säger korrespondenten — det rätta medlet för att betramja befolkniugens moralitet? Det torde snarare vara genom att giiva den uppfostran, genom att upplysa den om dess rättigheter och skyldigheter, genom att inplanta hos den de dygder, hvilka utgöra medborgares värdighet och styrka, som ett sådant mål vinnes. Har det ej dessutom blitvit ådagalagdt att det är i vinländerna, der det är godt pris och ymnig tillgång på vin, som fall at omallighet äro mest sällsynta? Vinbutikerna äro äfven de sattiges klubbar, landtmänuens mötesplatser, der de träflas lika mycket för att utbyta idser, tala om enskilda och allmänna angelaägenheter, som tör att dricka och berusa sig. — Tidningen Galignanis Messenger omtalar att en egendomlig revolt nyligen egt ruin i den otfentliga skolan för små flickor vid Rue S:t Jacques i Paris, hvilken skola hittills hållits af nunnor, tillhörande orden St. Vincent de Paul. Eleverna funno vid ankomsten till skolan att deras vanliga lärarinnor blitvit fördrifna af kommunen och ersatta med en verldslig lärarinna jemte två bitraden. Alla den katolska religionens yttre kännetecken hade blifvit aflägsnade, och den enda prydnad som syntes till var en röd flagga. Då flickorna bunnit återkomma från sin förvåning, vägrade de att lyssna till den nykomna och utropade i korus: Cif oss tilll ka nunnorna! Den nya lärarinnan försökte ge bannor bringa dem till lydnad, men de äldsta flickorna, de som voro från åtta till tolf år gamla, kastade omkull bänkarne-och slängde böcker samt räknetaflor omkring i rammet. Kw liknande uppträde egde äfven rum följende Å ordningen har sedermera endast, kunnåt återställas derigenom att