3O eehRc1Aue HB träd sticka fram. De ena är ett jesuiteretablissement; det andra är Hva Nunnornas kloster. Jesuiterbröderna kilade unen vid första tecknet till en annalkande fara, men äÖstrarne stannade qvar, tills de med våld fördes in vagnar och kördes till cellerna i S:t Lazare, föratt der afvakta resultaterna af en rättsundersökningrörande vissa misstänkta angelägenheter. Komna ll klosterporten, måste vi bana oss väg genom a hop vredgade menniskor, hvilka begärde tillåtelseatt ögonblickligen få inträda och lika bestämdt tillbaavisades af en grupp nationalgardister, men medäfvos likväl att komma in genom porten. På gåren spelade några gardister boll i jesuiterallen. Vi vände oss till en af dem, hvars drägt visade atthan hade något slags befäl, omnämnde vårt ärende ch begärde att få se, hvad som fanns att se. Han var mycket etig, höll till godo med en cigarr och gick med os på ronde. Han visade oss, att de båda byggnadena stodo i förbindelse med hvarandra genom en gamal dörr, hvilken ännu finnes bakom ett stall, säväl som genom andra oppningar i tråDgårdsmurer hvilka tyckas helt nyligen ha blifvit) tillstängda. esuiternas trädgård är särdeles vacker, omfattandt en areal af 12 acres, ordnad med omsorg och fredd med alla slags fruktträd, ansade och skötta efter ortikulturens sista rön. Der finnas underbart sinnrik inrättningar för vattnande af sängarne, drifbänkaroch orangerier, samt långa aller med vinrankor spnda öfver dem som ett tak. Genom den nämnda gana dörren gingo vi in i systrarnes trådgård, hvilke var lika stor och vacker, fastän icke underhållen ed samma omsorg. I midten är ett gymnastikhus,antagligen för att begagnas af de barn, som uppfostades af systrarne, och längre bort dessas kyrkogrd, en täck plats hvarest liggal under den tjocka kuggan från gamla cypresser innehafvarne af någraaf Frankrikes äldsta namn: Frinsen af Salm-Kyrboug, offrad under skräckväldet, 49 år gammal-, Rohefoucauld, De Noailles, Montmorency. eden sore Lafayetie, hela samiljen Talleyrand-Prigord, ch legioner af prinsar och prinsessor. Några af gafhvallven ha öppnats, och många blykistor, till hälften betäckta med multnad sammet och guldspetsar, ligga blottade i dagsljuset, afvaktaude en undersöknng af justitiestatsministerns händer. Men vid ytterst; ändan af trädgården ligga de tre små koniska hyddrna, sida vid sida, hvilka varit första orsaken till len stora förbittringen. Då klostret besattes af naionalgardisterna, beboddes hvardera af dessa små hyldor af en gammal qvinna, som satt innestängd i ei träbur. liknande en hönsbur. De tre byggnaderna voro alldeles lika hvarandra till storlek och kongruktion, sex fot i fyrkant och sju i höjd, med et skiffertak genom hvilket dagen trängde, och alls de tre qvinnorna uti desamma voro ohjelpliga idioter. Priorinnan har allt hittills hållit sina läppar fast tillslutna, men medgaf, då hon först tillfrågades, att de trenne lidande tillbragt nio år i sitt hiskliga fängelse, i en atmosfer ef qväfvande hetta om sommaren och halft ihjälfruma om vintern; men, tillade hon, de voro fåniga då de kommo. Nansakningens ledare anmärkte, att, om så vore fallet, det varit olagligt att ha intagit dem i klostret, och att i alla händelser den plats, der man funnit dem, icke ens var lämplig till hundkoja. En nyckel påträffades bland hennes papper, med påskrift nyckel till stora hvalfvet?; men man har ännu icke fått reda på, hvar detta stora hvalf kan vara. Priorinnan och hennes nunnor iakttaga sträng tystnad rörande denna sak; gräfningar ha gjorts på åtskilliga ställen inom trädgården och under högaltaret i kapellet, men hittills utan verkan. Vid ena ändan af nunnornas trädgård ligger en ensam byggnad, i hvilken funnos madrasser försedda med läderremmar och spännen, samt tvenne läderkorsetter, en mössa af jern och ett slags sträckbänk med kamhjul, synbarligen afsedt att med våld böja kroppen tillbaka: Priorinnan förklarade det vara ortopediska instrumenter — en tydlig osanning. Under det vi gingo tillbaka genom trädgården, gjorde våra ledsagare en omväg, för att visa oss ett stort underjordiskt förrådshus, der en ofantli mängd potatis var hopad, camt fat fulla med oaltadt fläsk, under det att ett gödt svin låg grymtande på en gård intill. Se der! ropade vår nationalgardist harmset. Betrakta dessa förråder, hvilka skulle kunnat bidraga till att föda arrondissementets hungrande fattiga under våra 6 månaders belägring, och kom ihåg, att de här menniskorna gingo under hela tiden från dörr till dörr och tiggde om penningar, för att köpa litet lifsmedel till sina pensionärer! De i S:t Lazare nu sittande nunnorna skola ha svårt att fria sig från beskyllningarne. Redan förut har den franska hufvudstadsbefolkningen efter kejsardömets fall på flera sätt gifvit tillkänna sitt hat till kyrkan och prester, munkar. och nunnor. Det är liksom ett hämndskri öfver den vanvettiga lystnad efter verldslig makt, som drifvit dessa vandans män och qvinnor att bakom religionens täckmantel utöfva sitt ofog. Detta har under årens lopp, emedan Tartuffemaskerna varit för väl kända, småningom i Paris undergräft all respekt, all aktning för presterna och deras kyrkliga attributer; och det skulle endast vara en allt för naturlig konseqvens, om påden misslyckade kommunistiska revolutionen följde starka ansatser till en reformation, som nedref allt det ytliga glitter, hvarmed man öfverhöljer och döljer det heliga, för attåterställa religionen i anda och sanning — påfvedömet och alla dess brottsliga institutioner skola i nittonde århundradet bortsopas från marken. Ett bevis på den vanvördnad som visas kyrkorna, är, att de flesta af dem nu förvandlats till tormliga klubblokaler. Så har t. ex. en sig så kallande Club de la Råvolution Sociale installerat sig i kyrkan S:t Michel i Catignolles. Klubbens första sammankomst bevistades af ett stort antal menniskor, isynnerhet qvinnor. Orgeln spelade vid sammankomstens öppnande la Maseillaiss och vid dess slut la Chant de Depart. Predikstolen, hvilken begagnades till talarestol, var prydd med en röd fana. En korresp. till Times skildrar på följande sätt en dylik klubbsammankomst i en kyrka: Åhörarne stirrade omkring sig och hviskade till hvarandra; det var tydligt, att de kände en blandning af belåtenhet och skräck öfver att — kanske för första gången i sitt lif — befinna sig ien kyrka, utan att ha kommit dit för att bedja. Jag hörde en qvinna hviska till en bekant, liksom om hon var rädd: Cela me produit un dröle dlesfet. Då hennes lille son pekade på några karlar, som sutto med hattarne på, och i sin oskuld yttrade, att han trodde, det man gick till kyrkan för att bedja, svarade hon honom, att han gerna kunde framsäga sina böner, om han ville, och han tycktes känna sig lät