Insändt). Till Nattvardsbarnen. I barn! kring templets altarrund Helt nyss i en högtidlig stund Jag hörde Er den tro törklara, Som in i döden Er skall vara. I ödmjukhet och bättring, bot I fallen ned till Herrans fot I dag att denna tro besegla Och Er i Kristi anlet spegla. Er bröllopsdag i dag det är! Och barndomsvännen han är när, Går i sin nattvard Er till möte. Ack, hasten då uti hans sköte! Och glömmen aldrig denna stund — Besöket uti Mamres lund — Ty aldrig skall en dag mer randas, Som så af himmelsk kärlek andas! Ifrån er lugna barndomsstrand I förens hän mot fjerran land, Der lyckans barn sitt lif föröda Bland nöjets drufvor, dunkelröda. Med öknens heta Samum slägt Förförelsernas andedrägt, Förhärjande längt mer än svärden, Går som en stormvind genom verlden. och blommor vissna bort och do, Jernekar brytas af som rö, om de ej vattnas af den källa, Der lifvets klara flöden qvälla. I barn! O hemten lifskraft der, Ty källan ljusets urbild är, Det är Guds son invid hvars fana I han vigt in Er lefnadsbana! Willis.