Baaa OT AA MR MIR MNN tiska uppfostran fortgt med raska steg och lemnar förhoppningar m en till och med lysande framtid. Sällan har väl också en ung skådespelerska rönt et mera ofelbart bevis på publikens sympatie än den jätteapplåd, som jemte musiken frål orkestern bildade hela mellanakten i pjesen. Äfven m:ll Johannesen förtjenar beröm för sia bemödanden att nyansera Henriettes evåspelta roll, hvaremot knappast någon af de sfriga medspelande var fullkomligt på sin plts. Efterpjesen Han ser för djupt i glaset förfelar ej heller nu att väcka munterhet, 5reträdesvis genom fru Wagners och m:ll Ryanders oemotståndliga, men här kanske någonliten smula ötverdrifna komik. Till förmån för er af sällskapets förnämsta stödjepelare, hr Waner. gifves nästa Tisdag, sista abonnementföreställningen, tvenne nya stycken för säsogen: Gringoire och ÅHerrar Dunanans resd. Fördelningen af de mera framstående rollena är följande: i Gringoire: Ludvig XI, hr Åhman, Gringoire, hr Wagner, Olivier-le-Dain, hr Pousette, Simon Fourniez, hr Sjöberg, Nicole Andry, fru Pousette, Loyse, m:ll Johamesen; i Herrar Dunanans resa: Dunanan dei äldre, hr Sjöberg, Dunanan den yngre, hr Ling, Pamela, m:ll Söderberg, Löocadie, fru Fornell, Tympanon, hr Ullberg, Lespingot, hr ffardt. Då recett-tagaren med allt skäl blivit en af vår publiks gunstlingar och med hrarje ny roll visar, att han troget vårdar flamman på konstens altarhärd, skall publiken helt sikert ej undandraga sig detta tillfälle att uppmuntra en redbar och uppåtsträfvande talang Det i sista krönikan nförda Genmäletfrån några af Nordens fiansmän har framkallat ett annat från en damernas riddare, sans peur men avec repriches — åt herrarne som på följande kraftiga sitt parerar de hugg, som den förre insändaren måttat åt C. och hennes medsystrar: Herr Krönikeskrifvare! . Det är ej i följd af någon särskild ridderlighet mot det täcka könet, utan af vanlig rättskänsla som undertecknad finner sig föranledd att uttala en protest mot det ÅGenmäle? som Många af Nordens Fransmän fått infördt i eder krönika för sistl. vecka. Vare det emellertid långt ifrån mig att vilja försvara våra damer; de försvara nog sig sjelfva bäst. Jag vill endast påminna om den gamla liknelsen mellan grandet och bjelken, och så mycket oförsvarligare af Nordens fransmän har det vid detta tillfälle varit att glömma denna, som här det lilla grandet befinner sig i vackra, men den store bjelken deremot sticker ut ur fula ögon. Huru många bland Eder sjelfva helsa väl? frågar Ni, hr kränikeskrifvars. med rätta Ja. det är frågan! De kategorier, i hvilka fransmännen indela vårt samhälles helsande damer, lämpa sig icke för användning på samhällets och skapelsens herrar. Indelningsgrunden är nemligen hemtad derifrån, huruvida de icke kunna eller icke vilja helsa väl. Men en manlig individ bör alltid kunna, ty på honom ställes aldrig någon fordran om grace. Han må föra sin handskbeprydda extremitet till den svarta cylinderhatten genom en armens krökning, som framställer den vågiga skönhetslinien eller en rätlinig geometrisk figur. Detta gör här detsamma, blott ändamålet vinnes. Deremot skulle de helsande herrarne kunna indelas i a) sådana som helsa genom en underlig gymnastik med ögonlocken; b) sådane som tillkännagifva sig hafva igenkännt en mötande, derigenom att de sätta nackens muskler i den rörelse, hvarigenom en 3. k. nickning åvägabringas; c) i de djupsinniga och spekulativa helsarena, och d) i sådana som helsa på samma sätt, hvarpå denna aktningsbetygelse fullgöres på alla andra orter i Sveriges land. Vi skola nu i korthet betrakta hvar och en af dessa kategorier särskilt. Kategorien a) är svår att beskrifva. Man måste hafva sett detta helsningsfenomen för att kunna fullt fatta och — icke beundra detsamma. När man på en artig helsning får till återsvar en rynkning af en flik på ögonlecket vid den innersta ögonvrån, finnes ej någon annan förklaringsgrund dertill än att de ärade herrarne äro fångne i den besynnerliga villfarelse att de äro — vackra flickor, ty för dessa är såsom bekant allt tillåtet. De nickande — kategorien b) — äro förmodligen personer, hvilka från barndomshemmet medföra ett outplånligt intryck trån en i gamla dagar ofta förekommande bordprydnad: en mandarin, hvars hufvud en gång satt i rörelse genom yttre stöt dermed automatiskt fortsätter. Detta kinesiska trä-ideal förglömma de aldrig, utan söka att efter förmåga likna detsamma. De djupsinnige helsarne utgöra ett ofta här förekommande slägte. Deras egendomlighet ligger deri att en noggrann eftertanke synes vara af nöden, innan betydelsen af en mötandes aktningsbetygelse uppgår på deras medvetandes horizont. Kalla och uttryckslösa stirra deras ögon på den besynnerliga åtbörden, men efter en stund af djup begrundning synes den för uppfattningen nödvändiga tankeprocessen hafva blifvit bragt till ända och den mötande efter behörig rangordning inrangerad i deras föreställningskrets. Om den som begått helsningsattentatet någon stund derefter vänder sig om, bör han, ifall han skulle ega, såsom Loths hustru det gjorde, anlag för att blifva saltstod, taga sig till vara för en dylik monumental karakter, ty han skall ofta till sin förvåning märka att proceduren på åtskilliga famnmars afständ då försiggår. Den sist anförda kategorien är en mycket sällsynt företeelse. Under densamma hänförliga individer förskrifva sig vanligen från Kongelf, Borås eller någon annan närbelägen småstad. Skulle en infödd göteborgare göra sig saker till slik småstadsaktighet, blir han ansedd för en rara avis, så rar att han bör akta sig för att ej af vårt musei nitiske intendent bli förvandlad till en bland de främsta prydnaderna i dennes samlingar. Såsom vanligt i vårt praktiska samhälle, hvilar dock det tadlade systemet på en riktig grundtanke — på insigten om det olämpliga i hufvudets blottande samt på åsigten om att denna helsningsmetod bör ersättas med en annan, snarlik den militäriska. Välan, konstituerom oss då till ett icke-haltaftagningssällskap! Men sramför allt, ärade medoch göteborgare, vaktom oss för att gifva de belackare rätt, som påstå att Göteborgs helsningssystem utgör en charade en action, hvars lösning finnes genom ett noggrannt studium af — taxeringslängden, Öckså en Nordens fransman? — från Göteborg. Svaren på det, herrar Nordens fransmän! Svaren, n. b. om I kunnen, ty i motsats till de stora publicisterna anse vi icke