blissementet en illslug spinnare på ett gynnsamt tillfälle att åter trassla in härfvan. Måhända äro upprorskolen ej fullkomligt slocknade, kanske glimma de ännu under den ödmjukhetens (cigarr)aska. som för närvarande synes lagrad ötver revoltsflamman, kanske beböfva de endast en sakta vindpust för att slå ut i förtärande lågor, för att ännu en gång bringa förvillade ynglingar och män till dumdristiga handlingar, drifva dem att tillropa sin arbetsgifvare: ÅUerre, känn på den tobaken! Men, som sagdt, för närvarande äro de lugna. Nu jäser det istället i bryggerierna, i ett åtminstone, det Närnbergska. En vacker morgon skockade sig tho Ölepheser ölutkörarne tillsammans på gärden och mumlade hotande: ner med bokhållaren! Det var hoaom de den dagen ville köra ut, men icke ölet. Bokhållaren, utan tvifvel en man van att sköta om menniskor lika bra som kontraböcker, hörde skränet, men låtsade om ingenting. Han gnolade helt lugnt på en melodi ur Niirnbergerdockan och när de skreko alltför högt hvisslade han ogeneradt portervisan ur ÅMartha. Portervisan åt ölutkörare! Det var för starkt, starkare än den yppersta brygd, som de någonsin skumpat fram med på Stockholms gator, Det ä han, som ger oss Åbas, tänkte de. Och så började de skräna så vildt, att oljudet slutligen tven nådde till principalernas öron. Då befanns det att ölutkörarne bryggt sämst åt sig sjelfva. Körare kunna vi nog så, tänkte principalerna,men maken till bokhållare aldrig! Så läto de honom sitta qvar i orubbadt bo och körarne fingo åka. Men fjortontusen stockholmsstrupar väntade den dagen förgäfves på den vanliga läskedrycken! Om vi skulle ställa till en strike, blefve det bestämdt mot våren, som hitintills uppfört sig på ett sätt, som, lindrigast eagdt, varit oförsvarligt kyligt. Det bästa beviset på hans kallsinnighet är den eljest vid denna tid i rikaste blomsterfägring prunkande planteringen utanför Tyska kyrkan å Norra Hamngaton. Huru ser den väl ut i dag den 13 Maj? Här och der en och annan buske utslagen, en gles gräsmatta och ej en enda blomma! ÅBlomstermånad kallas Maj Vacker blomstermånad! Att han nu blir hånad, Det är din skuld, Vår! Fy baj! Snart sagdt förgäfves låter Beyerböckska kapellet eina toner ljnda i Trädgärdsförenin gens musikpaviljong, ty hvem vågar väl under nuvarande klimatförhållanden der futsätta sig för förkylniog, förgäfves arrangerar hr Strakosch å Lorensberg vårkonserter, vi låta ej lura oss: det är ingen vår, lika litet som signor Mosca är någon signor. Detta är för öfrigt en rätt lustig historia. Hr Strakosch, som oaktadt alla ett skiftande teaterlifs vidrigheter, fortfarande sasthänger vid tanken på bildandet af ett italienskt operasällskap, här eller annorstädes, och kämpar för detta mål med samma ihärdighet som Liss Olof Larsson mot kungliga teaterns bestånd, hade i Hamburg fått höra en frisk, stark och klangtull baritonröst, som behagade honom och hvars egare han naturligtvis genast engagerade. Men det fanns ett aber och ett verkligt tyskt ändå, ty sångaren var german till börden och hette helt blygsamt JIiege. HBi, du verdammte Fliege, tänkte den slipade impresarion, du måste ditalienisera— och så begaf det sig, att hr Fliege i flygande fläng blef förvandlad till signor Mosca, ty så heter fluga på italienska. Vi lefva i förvandlingarnes tidehvarf och derpå kunna vi anföra ännu ett exempel. Tänkom oss en ung, med musikaliskt sinne begålvad man, som en afton sitter och fantiserar vid sitt piano, melodi efter melodi växer fram under hans händer, reminiscenser från folkvisor, folkdansar, vall-låtar och ärade samtidas kompositioner spinna sig tillsammans till ett vackert helt, sammanhållet at djerfva, högst egna öfvergångar, och så har man genast i ordning en Sonat. Notpapper och penna fram, kompositionen nedskrifves och då man stiger upp från pianot, säger man till sig sjelf: Se saa, min Gut, nu er Du ogeaa, Develn gale mig, en af vores kompositörer! Man ger sig ut på konstresa, kommer till ett broderlands hufvudstad och då man har ett älskvärdt och angenämt sätt, får man lätt ihop en krets af musikvänner, musici och recensenter, dem man inbjuder till en musikalisk s(ance. Som artiga gäster komplimentera de inbjudna värden för det musikaliska kalaset och några gå till och med ända derhän i förbindlighet att de i Åosfentligt tryck, till tack för husmanskosten, tillkännagitva att deras artige värd eger goda anlag för kompositionen och grundliga studier. Och nu indjuder man ej längre, man uppträder sjelfständigt samt titulerar sig för Åkompositör och pianist, föredrager med god smak sina bagateller inför en publik, som varit i tillfälle att beundra kompositörer och pianister sådana som Dreyschock. Rubinstein, Jaöll och Satter och som bland sina favoritkompositörer gerna räkna Kjerulf. RBeissiger och Winter-Hjelm, många andra verkliga kompositörer att förtiga. Man gör fiasko första gången och riskerar att göra det en gång till. Ty de underbara förvandlingarne äro ej slut härmed. Man lyckas nemligen träffa på en recensent med ett namn inom musikverlden på platsen och en känd signatur, en konstdomare den ee MH OO, DA AA AR me AA MH O HU. — mm m —