Senare Post. För närvarande befinna sig å tysk sida Bismarck och å fransk Jules Favre samt finansministern Pouyer Quertier i Frankfurt, dit äfven de flesta af de båda ländernas ombud å konferensen i Bryssel infunnit sig. Detta angifver attsagda konferens gått sönder och att allvarsamma svårigheter inträdt i afseende på fredsunderhandlingarne. Man vill å tysk sida först och främst icke gifva efter ett grand i sina fordringar om den stora krigsskadeersättningen och man fordrar derjemte denna ersättnings utbetalande i terminer och på ett sätt, som måste alldeles nedbryta Frankrikes materiela spänstighet. De tyska underbandiarne begära, att de fem milliarderna skola betalas qvartalavis från den 3 instundande Juni månad till d. 2 Mars 1874, i guld eller i motsvarande valutor. De franska underhandlarne deremot vilja, att Frankrike skall endast betala 2s:dels milliard årligen under trenne år, eller inalles 1 milliard kontant, under det att återstoden skall salderas med räntebärande obligationer, löpande med 3 94, ränta, hvilka skola senare konverteras. Skilnaden mellan deesa båda uppfattningar har varit alltför stor, att kunna utjemnas i Bryssel, utan måste nu de båda rikenas egna ledande män direkte taga itu dermed. Det är tydligt, att Frankrike icke kan uppfylla Tysklands fordringar; men å andra sidan kunna icke heller tyskarne gerna gå in på att emottaga en sådan uppsjö af franska statsebligationer som 4 milliarder, hvilka skulle enligt deras egen utsago skada deras kredit. De tyska statsmännens obilliga vilkor i denna punkt utöfva nu sin återverkan på förhållandena och försena fredens inträdande. Visserligen kunna tyskarne genom sin stora occupationsarms i Frankrike på dettas regering utöfva en stark tryckning; men äfven Tysklands förmåga att hålla den i Frankrike är begränsad och kostar det oerhördt.