— 2 AA D det är för helt annat ändamål, som erkebiskopen af Paris och de andra politiska fångarne nu hållas inspärrade. Man hyser ingen benägenhet för att straffa dem som missdådare; tvärtom åtnjuta de i vissa afseenden friheter, som knappast skulle kunna beviljas dem, om man ej på förhand erkände dem vara oskyldiga till hvarje brott. De qvarhållas blott såsom gisslan, för att deras säkerhet må vara en garanti för de kommunisters säkerhet, hvilka falla i Versaillertruppernas händer. Jag har ej för afsigt att försvara deras fångenskap, ehuru, såvida ej hela teorien om gisslan är oförsvarlig, jag ej kan inse att den alldeles kan fördömas, och så mycket åtminstone sägas till förmån för densamma, att den till stor del framkallades af den dåraktiga vildheten hos några af befälhafvarne i Versailles. Det är äfven högst sannolikt, att sådana mäns fångenskap som erkebiskopen af Paris och presidenten i kassationsdomstolen förhindrat utgjutandet af mycket blod, som annars skulle ha utgjutits ej med politikerns lugn i ändamål att afvärja vidare olycker, utan med ursinnig hämndlystnad som skulle ha ledt till ännu mera hämndlystna repressalier. Då befälhafvare af hög rang, sådana som marquis de Galifet, äro färdiga att offentligen uppmuntra sina soldater att skjuta ner som galna hundar de medborgare som, huru origtiga och förderfliga deras åsigter än äro, till stor del äro hederliga män med goda syften och fast tro på den saks förträfflighet, för hvilken de offra sitt lif, finnes ej ringa ursäkt för de befälhafvare af motpartiet hvilka hota att för hvarje sålunda taget lif skola de taga lifvet af någon, hvars höga samhällsställning bör göra hans parti angeläget att rädda honom. Det öde som drabbat hr Bonjean, förut den främste bland Frankrikes domarekår, fann jag vara hårdast. Han kan ej anklagas för att vara prest. Han är en mycket gammal man. Det är hufvudsakligen som domare, ej politiker, som han gjort sig känd i verlden, ehuru allt hvad man vet om honom såsom politiker talar högeligen till hans fördel. Han åtnjöt verkligen den sällsynta utmärkelsen att vara kanhända den ende liberale medlem af en så underdånig samling som senaten. En politiker som i en sådan atmosfer försökte bevara någon liberalism torde förtjena aktning tillochmed af röda republikaner. Oaktadt hans framskridna ålder, qvarstannade han på sin post under belägringen och den ännu mer farliga period då konflikten mellan centralkomiten och hr Thiers började. Han tycks ha blifvit arresterad endast af ett slags tillfällighet. Han skickade ett bref till sin vän generalprokuratorn, hvari han stämde möte med honom, just i det ögonblick då polisen tog generalprokuratorns hus i besittning. Det är mycket vänligt, sade de, af hr Bonjean att på detta sätt gifva oss sin adress och säga oss när han skall vara hemma. De förde honom till Mazas ech i mer än en månad har han varit inspärrad i en trång cell — utom under en kort stund på dagen då han tillåtes taga motion. Men hr Bonjean tycktes lägga sin fångenskap föga på sinnet. Han förklarade muntert att han varit fånge hela sitt lif igenom. — att han sjelf dömt sig till 18 timmars träget arbete öfver sina böcker och papper hvarje dygn under de sista 40 åren — och att han kunde arbeta lika väl med dessa i en fängelsecell som i ett palats. Men han erfor bittert den fullständiga saknaden af all kännedom om hvad som tilldrog sig i yttre verlden, alldenstund man ej låtit honom erhålla nyheter ens om sin hustru. hihskn han emsav MYCKET SJUK, och nal TOrKlärade att under sh helsågring-det —— 1:5dvance Al nanoief ar gjort ett så pinsamt intryck på honom som nu, då han hölls i okunnighet om hvad hvarje skott innebar och endast kunde ana att fransmän dödade fransmän. Erkebiskopen af Paris pratade lika muntert och ogeneradt i sin lilla cell som han någonsin skulle gjort i sitt palats och skärskådade möjligheterna till att han kunde bli aflifvad med lika lugn stämma som om han beräknat värdet af en lifassuranspolis. Jag behöfver knappt säga att detta modiga uppförande å fångarnes sida ingalunda bidrog att minska den harm jag kände öfver ett så oklokt och grymt sätt att behandla dem. Jag menar hvad som rör deras onödiga inspärrande i celler. Likaväl som jag sagt min mening rent ut om detta, är jag å andra sidan skyldig lika uppriktigt medgifva att man alltid gjort mycket och står i begrepp att göra ännu mer för att mildra verkningarne af denna fångenskap. Fångarne tala enhälligt: och med värma om den konsideration som visas dem af tjenstemännen i fängelset. De sensationshistorier som äro utspridda rörande deras drägt och kost c. sakna all grund. De kunna få hvilken föda de vilja skicka efter, och äfven den erkebiskopliga ringen och violetta kaftanen, som äro så förhatliga i de röda republikanarnes ögon, hade ej blifvit rörda och bildade en egendomlig kontrast mot de öfriga föremålen i cellen. De ha alla länge tillåtits ha böcker, och man börjar äfven tillåta dem läsa tidningar. Det börjar äfven bli mindre svårt för deras vänner att få besöka dem. I början höllos de i den fullkomligaste och mest pinsamma isolering. Jag fruktar att de ännu ej tillåtas skrifva eller mottaga bref. Det är dock sannolikt att denna förmån ätven skall bli dem förunnad, alldenstund styrelsen öfver Mazas nyligen öfvergått i personers händer, som ha mer omdöme och äro mer humana än dem som i början hade kontroll öfver fångarne. Men hvad är det som hindrar, att de bli aflagsnade från ett fängelse, som är afsedt för missdådare, och i stället skickade till något ställe der de kunde vara i lika säkert förvar, och der de kunde njuta alla de beqvämligheter, till hvilka de äro berättigade såsom fullkomligt oskyldiga personer, för att ej tala något om deras samhällsställning? c—