Frän Utlandet. Pariser-Kommunens fångar. En korrespondent till Times skrifver d. 29 April från Paris följande: Så många berättelser hade blifvit satte i omlopp rörande den behandlig de politiska fångarne i MaZzas äro undeskuveusty va vb iiÅ I0IEKIÄTALT jhochmed i afseende på drägt. kost och all. fskndå lnngekereglor ej aro bättre ottade än vanliga missdådare — att jag var glad att kunna begagna mig af ett tillfälle som erbjöds mig att begifva mig till fängelset ech sjelf öfvertyga mig om verkliga förhållandet derstädes; jag har härför att tacka mr O Connel, vid amerikanska ambulansen, hvilken gentleman äfvenledes hade godheten åtfölja mig till fängelset. Myndigheterna hade ingenting att invända mot mitt besök, tvärtom tycktes de belåtna med att en utländsk journalist, som mindre än en fransman kunde misstänkas för partiskhet, skulle bli i tillfälle att offentliggöra hvad han sjelf sett. De skrefvo genast ett pass, som berättigade oss att se hvilka fångar vi behagade och anbefallde direktören i Mazas att bereda oss all möjlig lättnad för inhemtande af upplysningar. Jag bör kanhända tillägga att vårt besök var alldeles oväntadt. Vi visste sjelfva ej längre än en timma på förhand att vi skulle komma att göra det. Fängelsemyndigheterna blefvo synbarligen öfverraskade deraf, alldenstund ett besök hos de politiska fångarne i Mazas är en mycket ovanlig händelse, men ändock gjorde de ej svärigheter eller uppehöllo ess. Vi skulle gerna ha velat besöka alla de politiska fångarne, ej blott för att kunna göra jemförelser mellan deras olika berättelser, utan äfven för att höra efter om vi kunde göra dem någon tjenst; men tiden brädskade och vi kunde blott besöka fyra — erkebiskopen af Paris (Monseigneur Darboy), hr Bonjean, president i kassationsdomstolen, hr Deguerry, kyrkoherde i Madeleine, och ex-aumönieren i La Roquette. Jag kan så väl först som sist omnämna att hvad den fråga beträffar som vi specielt kommit för att undersöka — deras behandling såsom fångar — var alla fyras vittnesbörd i hvarje hufvudsaklig punkt detsamma. Med ledsnad måste jag säga att i några hänseenden alls ingen skilnad gjorts mellan dem och vanliga missdådare, mellan erkebiskopen af Paris eller Frankrikes förste öfverhetsperson och den tjuf som stjäl ett ur eller den skurk som sticker knifven i en menniska. De ha alla samma trånga celler, samma bäddar, samma grofva möbler — en stol och ett litet bord — och hvad som kanhända är det mest retsamma obehaget af deras fängelselif, de äro alla underkastade samma ständiga vaksamhet. Fångvaktarne bevaka dem hvarje timma på dagen genom titthål, för detta ändamål gjorda i celldörrarne, och hela nätterna igenom måste dörrarne hållas öppna och gasen brinna, på det fångvaktarne, hvilka gå upp och ner i korridoren, må vara i stånd att med en blick öfvertyga sig om att fångarne äro der. Jag kände lika mycken harm som förvåning öfver kommunens oartighet att belöna sina politiska fångar på detta sätt. Till namnet och utan tvifvel äfven i verkligheten äro dessa fångar ingenting annat än gisslan, och derföre borde det enda väsendtliga vid deras bevakning vara att den skulle vara säker. Det torde dock inom kommunistpartiet finnas ett visst antal trångbröstade fanatici som hålla före att blott den omständigheten att man är prest och å fortiori erkebiskop är i sig sjelf ett brott, för hvilket inspärrningen i en missdådarecell är ett allför mildt straff. Då kyrkoherden i Madeleine först arresterades — den svåraste beskyllning som kunde framdragas emot honom var att han, sitt presterliga kall likmätigt, meddelat la premiere communion åt den kejserlige prinsen och biktat kejsarinnan — behandlades han af några skurkar just af nyssnämnde halt med en, hvad deras yttranden beträffar, upprörande råhet. De voro ej nöjda med att såra hans känslor genom att häda allt hvad ban höll mest heligt, utan de gjorde äfven hvad de kunde för att ingifva den tron hos honom — en sjutiofem års man, hvars gråa hår ensamt bort berättiga honom till litet undseende — att han sväfvade i omedelbar lifsfara. Vi skola snart förpassa dig till ditt paradis, sade en skurk till honom. Om sex man behöfvas, sade en annan, en kapten vid nationalgardet, för att afrätta denne brottsling, så sägen till mig; jag håller dem alla färdiga härnere. Det är temligen antagligt att män som föra ett dylikt språk skola vara redo att handla med ej mindre grymhet, och att, om saken finge bero af dem, erkebiskopen af Paris eller hvilken prest som haft olyckan falla i deras händer, borde skatta sig lycklig att slippa undan för så godt pris som inspärrning i en missdådares cell, Men