Article Image
Ur dagens krönika. Förgänglighet och fåfänglighet. Långt ifrån att kunna kallas en mensklig svaghet, torde det snarare böra anses som en mensklig förtjenst att vilja se så hygglig ut som möjligt här i verlden. Kammen och tvålen spela ingen ovigtig roll i civilisationens historia, och med vattenledungarnes införande inom samhällena har utan tvifvel ej blott mycken kroppslig utan äfven mycken moralisk smuts blifvit bortsköljd. En sund själ i en sund kropp, säger ett gammalt ordspråk, ech kroppen erfordrar, för bibehållande af sundbeten, ej blott närande födoämnen utan äfven yttre ans och omvårdnad. Ett okammadt hår och sorgkanter på naglarne äro lika litet bevis på lärdom och snille som hålen på filosofens mantel voro det på upphöjd lefnadsvishet. Osnygghet förblir osnygghet och såfänga är alltid fåfänga, under hvilka former och med hvilka anspråk de än må uppträda. Rent linne och snygga gångkläder äro inga bevis på sprättighet och en toilette i regnbågens färger intet kriterium på verklig elegans. En person är fullkomligt väl klädd endast då, när man ej reflekterar öfver hans kostym, säger Bulwer, och den finaste smaken har i alla tider högt skattat enkelhet och renhet i form och stil. Att så länge som möjligt söka bibehålla de yttre förmåner naturen förlänat menniskan är derföre ej blott hennes rättighet utan äfven hennes pligt: det är ett erkännande åt Gifvaren och en artighet mot medmenniskorna. Men hennes kroppsliga hydda är, lika väl som allt annat i naturen, underkastad förgänglighetens lagar, hon har, liksom växten, sin knoppning, sin blomstring och sin förvissning. Först när vi söka låtsa okunnighet om dessa förgänglighetens lagar och vilja inbilla andra, att vi kommit i besittning af Hesperidernas gyllene frukter eller Idunas äpplen, först då öfverskrida vi vår befogenhet och Guds beläte förvandlas till en grimacerande, sminkad pajazzo på fåfängans stora marknad. Det är ej det s. k. otäcka könet, som förebråelsen för en dylik konservationslusta egentligast träffar, ty löständer, turer och peruker måste med fog anses som fullkomligt berättigade försköningsmedel och de sistnämnda äro under våra klimatiska förhållanden, ofta af rent sanitära skäl, absolut nödvändiga. Vi svärma måhända för ångbad och romerska bad, för maskinborstning och champoonering, men vi ingnida ej vår lekamen med välluktande oljor eller polera honom med pimpsten som de Gamle, och vi sotva ej som mignowerna vid Henrik III:s af Frankrike hof i parfymerade masker för att vidmakthålla vår skära hy eller bestryka öronen med välluktande degar för att förläna öronsnibbarne Åen liflig rosenfärg. Item torde det höra till sällsyntheterna att vi lägga upp håret i papiljotter eller sminka oss röda, hvita eller bruna. Visserligen kan det hända att på Söndagsmiddagarne den konstigt krökta, linfärgade chevelyren på en och annan, direkte från Svältornas eller Getapuliens magra bygder härstammande Bodisko dryper alltför mustigt af kostelig nardus — men icke blir han hvarken yngre eller vackrare för det, det kan på sin höjd betraktas som det magra nötets uppstigande i ett fetare stadium. Vi skapelsens herrar ha för resten mycket väl reda på att skapelsens fruar, fröknar och mamseller i allmänhet, d. v. s. alla qvinnor med hjerta och hufvud, ej sätta synnerligt stort värde på hvad man kallar en dägelig ung man, att en sådan vanligen är och förblir sina tanters ögonlust och pigones förtjusning för att möjligen till slut väcka bjertebrand och uppdyrka kontanternas gyllene skrin hos någon ungmö på örverblifna kartan, att liksom Capitolium låta sig räddas af gåsen — utan att tänka på den gapande afgrunden nedanför ett olyckligt äktenskaps Tarpejiska klippa. Huru föga qvinnan ej sällan fäster sig vid ett mer eller mindre glänsande skal, endast kärnan är sund och oanfrätt, framgår ytterligare deraf, att till det yttre oansenliga, eller enligt det menskliga skönhetsbegreppet rentaf fula män ofta lyckats eröfra de på samma gång skönaste och snillrikaste qvinnors mest hängifna kärlek, hvilket dock ej utesluter bevis, såväl från historien som det dagliga !ifvet, att demoniska manliga naturer, vilddjur i menniskohamn, vid sitt olycksbringande öde fjettrat de renaste qvinnor, liksom

6 maj 1871, sida 5

Thumbnail