de mig ocknå i ledet och långt omsider kom min tur till att få biljett. En af insurgenterna är posterad vid luckan, han begär att få se på mina papper, jag tager fram mitt pass och får så en biljett. Straxt derefter kommer en ung herre med ett fruntimmer under armen fram till mig och frågar mig hviskande på hvad sätt jag lyckats få biljet:. Han kunde se på mig, att jag vore utländing. sade han; han sjelf är tysk och hans hustru italienska. Han fann det för hemskt att nu vistas i Paris; han hade väl ett pass, men han visste ej om det erfordrades ytterligare papper. Jag svarade honom att för mig hade mitt pass varit tillräckligt. Ilan gick då bort för att försöka sin lycka. Jag trängde mig fram till ingången af väntsalen, här måste jag återigen vänta länge, ty i dörren stod en vakt, bestående af en kapten, en löjtnant, en korporal och en menig insurgent, hvilka underkastade hvarje resande en undersökning; endast fruntimmer, gubbar och barn kunde obehindradt gå ditin. Jag lyckas slutligen komma tram, den menige banditen skuffar mig barskt åt sidan, tills det behagar honom att läsa på mitt pass, ty det var han, som förde kommandot, ofsicerarne hade alls ingenting att säga. Jag försökte att vända mig till en af dem, men blef hänvisad till den menige; det var en tjock, försupen slyngel, vämjelig att skåda på. Slutligen behagar det henom att kasta en blick i mitt pass; då han läst igenom det, fordrar han ytterligare bevis för att det verkligen tillbör mig, Jag visar honom mitt namn 1 min plånbok och mitt visitkort samt kommer slutligen in. Vantsalarne äro alldeles öfverfyllda, men deri finnas, på ett enda undantag när, inga karlar mellan 19 och 40 år. -Ni måste ha alldeles särskilta papper, säger ett bredvid mig stående fruntimmer, efter ni får lof att resae. Jag upplyser henne om att jag är en främling. Tant micux pour vous, svarar hon. Dörrarne öppnas och man tager plats, men tåget kan ej rymma alla passagerarne, några måste vänta tills nästa tåg. Den menige slyngeln kommer nu åter utrusande, kikar in i vaggonerna samt slutar med att draga ut och släpa med sig en stackars yngling. Ett skett aflossas, ingen bryr sig derom, dertill är man för van vid dylika saker. Tåget sätter sig igång och få minuter derefter äro vi i S:t Denis. Bangården är starkt besatt af preussarne och utanför står ett kompani under vapen. Im mängd menniskor ha skockat sig tillsammans för att beskåda flyktingarne från det bombarderade Paris. Här frågar man mig åter om det icke är möjligt att komma ut ur Paris för den, som ej fyllt 40 år. Gatorna hvimla afsoldater af alia vapenslag, officerare i lysande uniformer flanera till häst på gatorna. Jag går med mitt bref på postkontoret, som är formligen belägradt af allmänheten, ty en stor del af passagerarne med tåget har haft samma ärende som jag. På gatan möter jag den unge tysken, som jag talade med på bangården i Paris; han och hans hustru helsa småleende, de äro synbarligen lätta om hjertat öfver att ha kommit utom de upproriskas domvärjo. På återresan till Paris göras inga svårigheter. Då jag kommer igenom Rue du Faubourg Poissonnicre står en hop menniskor och stirrar uppåt fönsterna till huset n:o 25; de upproriska företaga i detta ögonblick ett af sina vanliga inbrottsrötverier; en vakt af några bland de värsta banditerna är posterad i porten. I Rue Bergre kommer en liten pys utrusande och aflossar en pistol mot vår omnibus; han vill också leka uppror. Pistolen var val ej skarpladdad, men låt gossen bara bli större, så lär han sig nog att stoppa dit sin kula, som en äkta Citoyen. Man arbetar nu ifrigt på de barrikader, som påbörjats i Rue Rivoli och Rue Royale. Den i Rivoligatan är den största, det är gatpojkarne, som arbetar mest oförtrutet. Champs Elysctes är nästan öde, man ser ej en gång nationalgardister der; knappast 30 nyfikna äro utspridda öfver Place de la Concorde. I Passy äro en del bataljoner på benen, ty regeringens trupper ha samlat sig i skogen utanför, uppe på remparten gräla några officerare om hvem som skall rikta kanonen; grälet är nära att öfvergå till handgemäng. D. 10 d:s företog en bataljon från Montmartre en rekognoscering i Asnicrestrakten, men deras chefers och deras egen oduglighet gjorde att expeditionen fullkomligt misslyckades. En stor del af dem blet tången. Flera af de upproriskas kanoner ha sprungit sönder för dem ; deras bristfälliga kunskaper i artilleriet äro naturligtvis skuld till att det sker så ofta. Samma dag på aftonen kl. 11 drog en stark patrull öfver boulevarderna och stängde till alla kafer. Den ställde upp sig i två led framför ingången under det att befälhafvaren för patrullen trädde in i kafädet med dragen sabel och befalide stängningen och plutonen aflägsnade sig icke, förrän alla gästerna gått och dörrarne blifvit stängda. En enkel kungörelse i tidningarne skulle varit tillräcklig till att få kafeerna stängde på en bestämd tid, men fransmännens böjelse för upptåg och maskerader bjuder dem att istället uppträda pompöst med blanka vapen. Nyligen tbegrofs en del stupade insurgenter; omkring 10,000 personer assisterade vid deras teatraliska likbegängelse. Tidningarne omförmäla att de neutrala makterna lemna alla parisare, som komma i fara under upproret, skydd under deras resp. flaggor. Ar detta sannt, blir det nog snart fulla hus i konsulaterna. Jag såg i dag general Cluseret passera till fots genom gatorna. Det är en högrest, vacker man med gråsprängda hår och mustascher; i motsatts till de Hesta andra banditanförare, som man ser här, har han ett bildadt och intelligent ansigte. Han var klädd i en simpel uniform, det var endast hans kepi med sina 6 gallener och 3 stjernor, som betecknade hans grad.