OM ÅIN) 17 TMA R(18 19v YE OM kunna bestrida, att denne arbetare har effek tivt följande debetsedel för året: Sockertull å 20 64 ä 14 öre rdr 2: 8 Kaffetull å 18 , å 12 . 2: 1 Tobakstullå 5 , å 26 , 15 Bränvinsaccisen å 6 kannor a 70, v 4: 2 Tillägg tull för siskvaror och öfriga födande varor —54 Tills. indirekt skatt tor nämnda varor Rdr 10: 94 Härtill kommer : Tullen på garn, tråd och väfnader af alla slag rdr 2: 5 För öfriga föremål MM Direkta skatten . 1: 86 Bevillningen , 1: — Uller innalles Rmt Rdr 16: 7 Således mer än 4 4, af den antagna års inkomsten. I de flesta fall har arbetaren, åt minstone på landet, ej mer än 300 rdr in komst, då denna beskattning skulle utgörs ända till 5 4, af inkomsten. Till jemförelse uppställer förf. motsva: rande kostnader för en med 4000 rdrs årlig inkomst försedd persons familj, till rättesnöre begagnande aflidne expeditionssekreteraren Askelöfs hushållsbok för 10 å 12 personer: Vi hafva gjort oss den mödan att efter nu gällande tulltaxa beräkna tullen för hvarenda deri upptagen artikel, ifrån kaffe och socker, risgryn, mannagryn, helgryn, perlgryn, sagogryn etc. ända till oliver, champignoner och portugisisk lök, och funnit samma tull tör alltsammans uppgå till ej fullt 55 rdr; i följd hvaraf vi hafva att för ett hushåll af endast fem personer — såsom vi för jemförelsens skull måste antaga — på detta konto uppföra ej öfver 27 rdr 50 öre. Om i st. f. 6 kannor bränvin vi antaga 30 k:r vin, så är detta visserligen det högsta som kan komma i fråga för ett hushåll med den i fråga varande ej allt för betydliga årsinkomsten; tullen derför efter högsta tullsäts utgör rdr 16: 50. Anslås årliga tobakstullen till 5 rdr, så är detta troligen ej alltför njuggt beräknadt. Hvad troligen beklädnadsoch andra varor beträffar, skola vi uppföra jemt 20 rdr, ehuru detta förmodligen är nog högt tilltaget. Hela sammanlagda summan uppgår till 69 rdr som, tillsammans med den direkta bevillningen och personliga skatten gör rdr 110: 80, d. v. s. mellan 2 och 3 4, af inkomsten. Ju större årsinkomsten är, desto förmånligare för den förmögne utfaller denna proportion. Millionären skattar, huru yppigt han än må lefva, ganska obetydligt öfver sin ena bevillningsprocent; vi tvifla på att han någonsin kan komma att, med inberäkning af de indirekta skatterna, betala ens så hög skatt som 2 2, af årsinkomsten. Millionären betalar således i skatt 132 af sin årsinkomst, under det arbetaren betalar 4 å 5! Förf:s framställning har onekligen ett sken af riktighet; men till denna skatt till staten kommer skatten till kommunen, hvilken utgår endast efter inkomsten och till hvilken bidragen af arbetsklassen äro så ringa i i jemförelse med de besutnas, att missförhållandet vid statsskatten derigenom ersättes eller utplånas. Förf. erkänner detta, men anmärker, att denna eftergift åt rättvisan tyvärr uppväges af ett annat slags orättvisa, som botar att göra denna beskattning ännu vådligare för de obemedlade klasserna, än nånågonsin beskattningen för statens ändamål. Vi hänsyfta på den obilliga röstyrunden, säger förf. tilläggande följande som onekligen ätven bar sitt sken af berättigande: Förmodligen skall jernvägsfebern, som redan på det politiska fältet gjort så mycket ondt, äfven inom det kommunala lifvet komma att verka upplösande och förstörande, om ej röstgrunden snart ändras. Beklagligtvis har det redan vunnit godkännande att göra jernvägsanläggningar till en kommunal angelägenhet; och sedan sålunda prejudikatet numera är gifvet, behöfves icke mer än att en kommun bar några få jernvägsyrande eller i saken egennyttigt intresserade herremän med stort röstetal, för att denna kommun skall tvingas in i de mest halsbrytande jernvägsföretag, de mindre bemedlade skattedragande må protestera hur mycket de vilja. Mot förf:s framställning torde kunna med lika berättigande som en varning uppställas faran af att genom en röstgrund, byggd på isullständig jemnlikhet, lägga den kommunala beskattniugen i händerna uteslutande på massan — en lagsti tningsprincip bvars tillämpning i Amerika burit frukter, som vi hoppas aldrig må visa sig i Sverige, och skapat en kommunal korruption, hvilken är föremål för de tänkande amerikanarnes stora bekymmer och skulle, om den finge fortfara, undergräfva den annars så lifskraftiga republiken. Förf. anser visserligen, att pressen skulle i städerna bilda häremot ett korrektiv. Men pressen kan lika mycket gå i det ensidiga parti-intressets, som i den objektiva sanningens, i ljusets tjenst; och det är just ett tidstecken, att den med lika framgång nu upphöjer en egoistisk demagog Rochefort, en proklamerad konungamordsadvokat Pyat, som den var ett nyttigt vapen för reformatorn Parker eller folkupplysningsbefordraren Horace Mann. Sjelfva den radikale statsrättsläraren StuartMill, som annars icke brukar tveka om att doda till deras yttersta spets utdraga konseqvenseroa af de demokratiska principerna, uttalar sig ock öppet mot fullständig jemlikhet vid kommunalval, sägande: Alldenstund penningens användande på ett klokt och hushållsaktigt sätt utgör en ansenlig del af de lokala korporationernas bestyr är det lika billigt som politiskt att bevilja dem, som sätta på spel öfvervägande pekuniära medel, ett derefter afpassadt högre inflytande. Att det oaktadt allt tenderar mot denna jemlikhet, medgifva vi; och i politiskt hänseende torde den vara så mycket önskvärdare, som en ensam klass, hvilken för tillfället är den maktegande inom representationen, kunnat af egennyttiga skäl under en tid af den djupaste politiska oro resa hinder för en allmänt uttalad önskan om en tillräcklig försvarsorganisation för hela landet. För att