församlingen under, första psalmens afsjungande, hinner i all stillhet intaga sina platser. Äfven skulle man önska få införd här samma tid för Gudstjensternas början som på de flesta (?) andra ställen, neml. kl. 11. Säkert blefve alla husmödrar och tjenare dermed belåtna, ty kunna äfven de förra hinna i kyrkan i rätt tid, är det väl bra svårt för en tjenare, åtminstone i ett :111 hushåll och der det t. ex. finnes barn, små eller stora, att kunna hinna i lugn och ordning infinna sig i Guds hus i lagom tid. kn tjenarinna har vanligen mycket att ombestyra en Söndags morgon innan hon kan få göra sig i ordning att gå i kyrkan, alldenstund vanligen hennes husbondefolk skall ha hjelp både med klädsel, städning och frukost; först sedan allt detta är i ordning kan hon få tänka på sig sjelf och sin kzrkogång. Skall nu detta ske i hast och med slarf, undras med huru mycken andakt hon sedan kan bevista Gudstjensten, som lika väl kan hållas kl. mellan 11 och 1 som mellan 10 och 12. Sådant borde kyrkorådet eller de tidbestämmande medlemmarne at kyrkan taga i betraktande, så att Gudstjensten blir för hvar och en, husbonde eller tjenare, en stund af stilla, lugn andakt, och ej, som oftast är fallet i våra kyrkor, ett brådskande, ett knuffande, ett skuffande, som på det obehagligaste stör församlingen, hvilket ej behöfde ega rum om ofvannämnde ordning infördes i Göteborgs stads kyrkor. Högaktningsfullt Några af Göteborgs Husmödrar, Hvad beträffar det välmenande, på så vackra motiver grundade förslaget om högmessogudstjenstens framflyttande från kl. 10 till 11 f. m., tro vi knappast att detsamma här i Göteborg skulle befinnas praktiskt, hvarjemte vi vilja våga den blyga förmodan, att om husbondefolket är verkligt månt om sina tjenares kyrkogäng, samtlige arbeten på Söndagsmorgonen nog torde hinna undanstökas i tillräckligt god tid för att både husbondefolket och tjenarne i ordentlig tid kunna komma till kyrkan. Man kunde t. ex. kanske, under sådana förhållanden, något modifiera det temligen allmänt vedertagna bruket, att just på Söndagarno — ligga längre än eljest. Ehuru vi för vår del visserligen hysa den åsigten, att bänkrummen i kyrkorna ej borde uthyras, utan stå öppna för en och hvar, för den förstkommande, antingen denne är klädd i siden eller vadmal, men detta, med undantag af i den s. k. Masthuggskyrkan, ej här är bruket, så instämma vi, som sagdt, på det lifligaste i det föreslagna sättet att förekomma trängsel och tnmult vid placeringen i bänkarne. Ty — hvem har ej funnit dem vidriga dessa kyrkoscener, då hetlefrade bänkrumsegare, särdeles feminini generis, efter mycket pustande, armbågande och obarmhertigt trampande af medkristnes nedre extremiteter, slutligen framkommit till bänken, funnit den fullsatt och, igenkännande någon icke-bänkrumsegande syndare bland de derstädes inklämda, blossande af omilduet, med ord och åthäfvor, passande vid en krogscen snarare än under begåendet af en religiös akt, slutligen fått den malplacerade ur stolen och sig sjelf med buller och bång placerad i dess ställe! Dylika uppträden påminna väl om Skriftens ord: Nitt hus var ett bönehus, men J hafven gjort det till en röfvarekula!, men alldeles icke om den andakt, som Guds tjenst kräfver och den skalden så skönt målar i sina sublima ord: Helig, Helig! Jorden reen försvinner, Bländverk, throner, himlar ramla ner: Ilän i Intets djup allt stort förrinner, Gud och jag, och sedan ingen mer! Englars glädje svallar i mitt sinne, I mitt öra epela harpors ljud. IIvad är kungars nåd och seklers minne Mot din salighet, o Gud? —